I internationella sammanhang utpekas den svenska budgetsaneringen som exempel på en lyckad hantering av en skenande statsskuld.

Senast i raden är en rapport från McKinsey global institute som kom häromveckan. I den framhålls Sveriges och Finlands agerande under 1990-talet som särskilt relevanta för dagens europeiska krisekonomier.

De båda nordiska länderna drabbades ju vid förrförra decenniets ingång av djupa finanskriser i spåren av en massiv kreditexpansion och påföljande fastighetsbubbla. Kriser som i sin tur satte djupa avtryck i de offentliga finanserna.

McKinsey-ekonomerna identifierar två faser i kriserna:

I ett första skede gör sig hushåll och företag av med sina lån. Tillväxten faller brant och det offentliga budgetunderskottet skjuter i höjden.

I nästa fas återvänder tillväxten och budgetproblemen åtgärdas.

Nyckeln är tajmingen för åtstramningarna. I Sverige satte regeringen inte in nedskärningarna förrän 1994. Då var tillväxten tillbaka på väg upp. Exporten, som blomstrade pådriven av en kraftig valutaförsvagning efter att kronan släppts fri, blev ett draglok.

I det östra grannlandet genomdrev däremot den politiska ledningen hårda sparpaket redan två år tidigare, i ett läge då ekonomin fortfarande åkte rutschkana. Det förlängde krisen. Även där var det sedan valutaeldad export som drog ekonomin ur moraset.

Erfarenheterna från de nordiska exemplen väcker frågan om euroländerna i dag är på väg att göra dubbelfel:

1. Omfattande åtstramningar genomförs när ekonomierna befinner sig i fritt fall. Visst ska det påpekas att dessa nationers statsfinanser var i sämre skick när de gick in i krisen än de nordiska ländernas i slutet av 1980-talet. Men storleken på dagens nedskärningar är politiskt framtvingade snarare än ekonomiskt. Utan tillväxt är det svårt att förbättra budgetsaldot.

2. Det benhårda fasthållandet vid den gemensamma valutan utgör en andra kontrast till de nordiska krislösningarna. Medelhavsländerna brottas med svag internationell konkurrenskraft. Men utan sänkt växelkurs är det högst oklart hur en exportboom ska ta fart. Deras inhemska efterfrågan stryps i takt med att svångremmen dras åt. Vad ska lyfta ekonomierna ur träsket?

Samtidigt är politikerna i full färd med att fastslå en pakt som tvingar euroländerna till en finanspolitik som gör de ekonomiska dalarna djupare, och – i ljusa stunder – bergstopparna aningen högre.

Agerandet för tanken till den irländske dramatikern George Bernard Shaws ord: Vi lär av historien att vi inte lär någonting av historien.