VU:s tvådagarsmöte är över och Håkan Juholt sitter kvar som Socialdemokraternas partiledare.

Men sista ordet är säkert inte sagt efter att de stora inre (S)-splittringarna blivit allmän egendom. I stället karvas de interna motsättningarna allt djupare i den ideologisk-personliga gravsten som socialdemokratisk politik förvandlats till.

Det vi just nu bevittnar är det sämsta sättet att skapa en bred politisk plattform inom ett parti.

Avgångskraven finns kvar inom delar av partiet och dessa delar förväntar sig troligen att Juholt själv träder tillbaka inom kort.

Håkan Juholts situation är därmed en följd av tre ingående faktorer; egna misstag, pressens politisering och motståndet inom det egna partiet.

Fadäserna och felsägningarna är i och för sig inte fler och definitivt inte lika grova som de som många av rikets styrande ministrar i den borgerliga regeringen har gjort sig skyldiga till, men den lojala borgerliga pressen låter aldrig en godbit som en socialdemokratisk fadäs passera lika obemärkt, eller som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin tydligt markerade i en debatt förra veckan: Först ska Aftonbladet avsätta Håkan Juholt, därefter kan de tänka sig att börja granska makten.

Försöken att avsätta Håkan Juholt kommer Aftonbladet säkert inte att vika ifrån. Tyvärr är det nog många som tvivlar på att den andra halvan någonsin kommer upp på Aftonbladets agenda, annat än på ledarsidan.

Men hur mycket har de rena politiska sakfrågorna betytt för den interna maktkampen inom socialdemokratin?

Många av de politiska nålsticken har ju kommit inifrån partiet, vare sig det är vidareförmedlade sms, skickade mail eller allt tydligare misstroendeförklaringar.

Dessa interna konflikter runt partiets politik börjar nu, trots tidigare kongresser och debatter, bli pinsamt tydliga för Socialdemokratin.

I ett parti ska det vara högt i tak men samtidigt måste det vara självklart att en linje mejslas fram under debatt och diskussioner och att två ståndpunkter inte kan gälla samtidigt. Åtminstone om det är ett parti som aspirerar på att åter styra landet.

De för alla LO-anslutna viktigaste frågorna, som handlar om utbildningsinsatser, landets investeringsbehov, bemanningsföretagens vara eller inte vara, lagen om anställningsskydd, arbetsmiljön, A-kassans utformning, ofrivilliga deltider och utformning av visstidsanställningar, allt som berör möjligheterna att få ned landets mycket höga arbetslöshet och skapa rimliga anställningsförhållanden, vore det därför inte övermaga att begära att Socialdemokratin hade en bestämd linje för.

Dessa frågor verkar nu bubbla någonstans i bakgrunden av krisen runt Juholt, liksom rut-avdraget och den infekterade frågan om vinstuttag i välfärden.

Att vänta ut en bitter maktkamp där politiska ståndpunkter grötas ihop med personliga motsättningar känns inte som något bra klimat för att mejsla fram en faktabaserad och vederhäftig politik.

Hur striden än slutar hotar därför en pyrrhusseger.