Danica Kragic

Duktig robot. Professor Kragic håller på och lär den att plocka upp och ge saker – mer komplicerat än man tror.

Robotar är på väg att ta över jobb i vården och omsorgen, på lager och i en rad andra branscher. Men för att det ska fungera måste professor Danica Kragic och hennes forskare bygga in mänsklig erfarenhet i robotens hjärna.

Människan har alltid varit fasci­nerad av maskiner som rör sig på egen hand, exempelvis flygplan. När vi förstod principen som gör det möjligt för fåglar att flyga använde vi den för att bygga flygplan. Men flygplan flyger inte som fåglar.

Inte heller rör sig en robothand som en människohand. Däremot kan vi lära den principerna. Och det är vad professor Danica Kragic vid KTH gör. Hon lär roboten att greppa och plocka upp saker genom att imitera människan.

– Det jag försöker lära roboten är att studera sin omgivning, tolka bilder och hitta objekt: penna, kopp, papperskorg, säger hon och skrattar åt sin till synes övertydliga pedagogik.

Men det räcker inte. För att roboten ska förstå sig på människan måste vi lära den hur vi gör. Att plocka upp saker är inte bara något vi gör i just det ögonblicket. Hur vi plockar beror på vad vi ska göra med objektet efteråt.

– Det är stor skillnad på hur du plockar upp den penna du just nu håller i handen, beroende på om du ska skriva med den, stoppa den i en låda eller bara flytta den.

Men först måste roboten se en penna eller en kopp. Att se en kopp är bland det svåraste som finns. Vi människor är bra på att använda den information som vi behöver för tillfället och glömma allt annat. Vi tar saker för givet. Vi är vana att de ser ut på ett visst sätt, att det är hallen som kommer först när vi kliver in i en lägenhet – och inte sovrummet.

– Det svåra är just att bygga in all denna erfarenhet i robotens hjärna. Den där papperskorgen som står i hörnet är i princip en kopp. Just nu står den på golvet, är lite större än en kopp, men man kan dricka ur den om man måste.

Med andra ord gäller det att lära roboten att det inte är bara formen som avgör om det är en kopp. Storlek och var objektet befinner sig är också viktigt när den ska söka en kopp.

Danica Kragic pekar på en robothand som har rörliga fingrar, men som ännu inte lärt sig känna värme. Material, motorer och sensorer måste samspela innan den kan göra det.

Men sådana robotar kryper allt närmare våra hem och arbetsplatser. Omkring 30 forskare jobbar på KTH:s avdelning för datorseende och robotik som leds av Danica Kragic. De driver projekt med bland annat EU-stöd och samarbetar med stora företag som ABB och Samsung. De har precis utvecklat en sjukhusrobot.

”Hämta rena sängkläder till rum 137 och medicin till rum 150”, ska personalen kunna be roboten. Den ska kunna lyfta, bära och transportera mat, medicin och sängkläder i och mellan avdelningarna.

– Det är bara en låda som har lite intelligens i sig. Men det underlättar väldigt mycket. Den tid som blir över från det tunga och tråkiga arbetet kan personalen ägna åt patienter.

På Stockholmsmässan fick personalen ryggbesvär av att stressa runt på nätterna för att markera platser för olika montrar. Nu får de hjälp av roboten Harry Plotter som ritar om platserna medan de dricker kaffe.

Pyttesmå framsteg kan vara oerhört värdefulla för äldre, sjuka och rörelsehindrade, berättar Danica Kragic. Exempelvis kan man förse en rullstol med en robothand som plockar upp saker, hemma eller på Konsum.

Danica Kragic vill helst inte spå om framtiden. Men på frågan hur nära vi är en robot som kan laga mat hos äldre svarar hon:

– Om fyra år när vi är klara med ett EU-projekt som börjar om två månader. Man ska också kunna få hjälp med att gå på toa, klä på och av sig, borsta tänderna.

Men hur vill vi ha det egentligen? Vill vi hellre ha riktiga robotar än robotiserade människor, som de röststyrda plockarna på Arlas kyllager? (LO-Tidningen nr 35/2011) Vill vi att robotar ska vara som människor eller ännu bättre?

Danica Kragic tycker att resonemanget haltar eftersom gränserna för människans kapacitet är fortfarande en gåta. Och vi vet fortfarande inte hur hjärnan fungerar när vi lär oss saker och ting.

– Vi ska ha robotar som kommunicerar på våra villkor, slår hon fast. Det röststyrda systemet på Arla är kanske bara ett steg mot ett nytt system där maskiner sköter allt, och de anställda styr maskinerna, i stället för tvärtom.

Danica Kragic är inte ett dugg orolig över att nya generationer robotar ska tömma våra jobb på innehåll eller ta över dem helt och hållet. Det är som med datorer, anser hon. Visserligen tog de över en del jobb, men det kom också till nya.

– I Sverige pratar vi mycket om kortare arbetstider. Det kommer att vara möjligt så småningom. Och då kan vi ägna oss åt det vi hittills varit dåliga på – tid med varandra.