Ledare. Regeringens nya utredning om högkostnadsskyddet konstaterar att vi har råd med skattefinansierad vård även i framtiden. Domedagsprofetior som förespråkar högre avgifter som enda lösning får därmed mothugg av regeringens egen utredare, konstaterar Martin Klepke.

—–

Trots att det omtalade köttberget, alla 40-talister, nu går i pension, innebär framtidens äldrevård ingen katastrof för de svenska sjukvårdskostnaderna.

Den slutsatsen drar regeringens nya utredning om högkostnadsskyddets framtid.

Därmed faller en av byggstenarna i den alltmer urholkade tesen att var och en själv måste betala mer genom avgifter om vi i framtiden ska ha råd med vård och omsorg.

Regeringens utredare, landshövding Bo Könberg, har haft uppdraget att se över högkostnadsskyddets framtid och bedöma om avgifterna från högkostnadsskyddet skulle kunna vara med och betala framtidens vårdbehov.

Av uppdragets formulering kan man dra slutsatsen att resultatet förväntades bli en första ingång till en mer avgiftsbaserad välfärd.

Könberg har dock låtit göra en bra kartläggning av hur verkligheten ser ut.

Och han konstaterar:

”Min genomgång tyder knappast på att vi kommer att behöva göra några avgränsningar som skulle föranleda ökat inslag av egenavgifter och privata försäkringar.”

Det är ett mycket viktigt påpekande bland de många ”domedagsprofetior”, som florerat under senare år.

Bo Könberg har arbetat grundligt och lyckats undvika mantrat att vi i framtiden inte har råd med skattefinansierad vård och omsorg, ett viktigt konstaterande om vi vill behålla ett solidariskt samhälle.

En högre egenfinansiering innebär nämligen oundvikligen att vi frångår den ideologiska bas som i dagsläget alla riksdagspartier har anslutit sig till, det vill säga att var och en har rätt till vård och omsorg efter behov och inte efter plånbok.

Det blir visserligen en puckel i kostnadsökningarna när den stora 40-talistgenerationen går i pension, men den är av övergående karaktär.

Denna puckel kan klaras med statliga medel, konstaterar Könberg, antingen genom högre statlig upplåning som betalas tillbaka under en tjugoårsperiod eller med en äldreomsorgsfond som tas ur kommande överskottsmål och som byggs upp under de kommande tio åren.

Någon större finansiell skillnad är det inte mellan alternativen och med tanke på att vår samlade tillväxt stiger under denna tid är båda alternativen möjliga samtidigt som männi­skor kan öka sina inkomster.

Det är lösningar långt ifrån de diaboliska framtidsbeskrivningar om att bara privatiseringar och högre egenavgifter kan klara framtidens oändligt stora sjukvårdsbehov som spridits de senaste åren.

Om vi därutöver, vid sidan av Bo Könbergs förslag, också avskaffar rätten för privata företag som Carema care och Attendo att föra ut obegränsat med skatte­pengar ur välfärden skulle vi dessutom behöva avsätta ännu mindre för att klara av att ge ”köttberget” en väl fungerande och humanistisk äldrevård.

Bo Könberg föreslår också att taken för läkarbesök och läkemedel slås samman och höjs från dagens sammanlagda maxavgift på 2 700 till ett gemensamt tak på 3 300 kronor.

Taken har inte höjts sedan 1997 så en justering kan vara befogad.

Det får dock aldrig bli så höga egenavgifter att människor drar sig för att söka vård eller köpa läkemedel.

Att slå samman högkostnadsskydden drabbar främst kroniskt sjuka som sällan behöver besöka läkare.

För dem blir höjningen från normalt 1 800 kronor till 3 300 kronor. Det känns som en för hög summa att behöva betala för att kunna sköta sina jobb. Dagens delade tak bör alltså finnas kvar.