Även om det i efterhand går att förstå Håkan Juholts intention kom det ut helt fel. Sverigedemokraterna satt inte i riksdagen när framtidsbeslutet om Sveriges försvar klubbades.

Då är det lätt att avfärda Juholts påstående att den borgerliga regeringen införde den nya försvarsreformen med stöd av SD.

I en intervju i DN i dag tisdag säger Juholt att intentionen var att peka på regeringens ovilja att skapa en bred uppgörelse runt försvaret.

Regeringen valde att köra över oppositionen under förra mandatperioden och har fortsatt att säga nej till en bred uppgörelse även efter valet 2010. Därmed har alliansens som minoritetsregering förlitat sig på stöd från Sverigedemokraterna för ett fortsatt nej till en överenskommelse med oppositionen.

Så ser det ut. Men det är inte samma sak som att alliansen har klubbat igenom en politik med hjälp av SD-röster.

Kanske var Juholt väl ivrig att också ge igen för alla gånger som borgerliga politiker har anklagat S för att gå samman med SD, det vill säga i stort sett varje gång S inte har stött regeringens politik, och trots att SD i stort sett alltid har röstat med regeringen.

Men det hjälps inte. Den historiska beskrivningen var fel.

Genom fadäsen flyttades fokus och övriga delar av Håkan Juholts tal försvann från de samlade journalisternas radar lika fort som radiovågor genom rymden.

Det är synd. För här fanns viktiga ingångar till en fortsatt konstruktiv debatt.

Säkerhetsläget i Sverige, menade Juholt, baseras inte bara på de rådande konflikter vi ser mellan stater. Även de allt större klyftorna i vårt eget Europa bör vägas in för att få en bild av möjlig kommande oro.

De ekonomiska skillnaderna ökar nu dramatiskt, både i Sverige och i övriga EU, och missnöjesyttringar har redan gjort att ett EU-kritiskt och nationalistiskt parti blivit tredje största partiet i Finland.

Vi ser i dag tilltagande klassklyftor och ledande Euro-länders försök att sätta befolkningen i de fattigare Euro-länderna på ytterligare svältkurer för att rädda euron. Naturligtvis kan detta leda till spänningar av mycket stora mått i vår omedelbara närhet.

Och detta måste också vägas in i bedömningen av vår säkerhetspolitiska framtid.

Historiskt har ökade sociala klyftor visat sig vara en utmärkt grogrund för motsättningar, krig och kriser.

Kopplingen mellan ökade sociala klyftor och risker för ökade säkerhetsproblem är alltså i högsta grad en berättigad fråga i försvarsdebatten.

Men den får föras någon annan gång.