Att 2011 inte varit ett bra år för socialdemokratin är ingen överdrift. Turbulensen inom och utom partiet har varit utan historisk parallell, möjligen jämförbar på den politiska Richterskalan med 1917 års partisprängning.

Tyvärr har de som borde deltagit i debatten om partiets framtid inte gjort det – det vill säga det har inte varit löntagarpartiet Socialdemokraternas löntagarmedlemmar som fört debatten. Vi har i stället sett hur proffstyckarna och de med egna agendor inom och utom partiet varit de som haft näbben.

Få inlägg har kommit från den fackliga världen och enbart på nätet, Facebook och i andra sociala medier har ”vanliga” medlemmar kommit till tals. Tyvärr har det också till stor del saknats ett större perspektiv på socialdemokratins kris, eller reformismens politiska kris som den rätteligen borde rubriceras, som kommit den större allmänheten till del. Det har i stället varit ett navelskådande av opinionssiffror, verkliga och inbillade skandaler som varit rubrikernas huvudlinje.

Jag menar att detta är till stor skada och debatten måste fördjupas enligt devisen ”kan du ej din historia, förstår du ej din samtid och är oförmögen att påverka framtiden”. Debatten har till större delen handlat om samtiden men helt utan perspektiv och därmed har inte partiet förmått formulera en politik som hänger samman och bildar en helhet likt efterkrigsprogrammet en gång gjorde.

Håkan Juholts så kallade kris är inte Håkan Juholts kris utan det socialdemokratiska partiets kris som har sin grund i partiets chocktillstånd efter mordet på Olof Palme.

Utan Palmes starka ideologiska grepp över politiken kom Socialdemokraterna att alltmer anamma marknadsliberala lösningar: den självständigt agerande riksbanken, slopandet av bankernas kreditrestriktioner, avregleringar, privatiseringar och en växande övertro på marknaden. Det socialdemokratiska partiet kom också att till fullo acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning.

Löntagarna – främst LO-medlemmarna men även stora delar av TCO-kollektivet – fann sig bättre betjänta, i vart fall kortsiktigt, av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna Reinfeldt och Borg köpte deras gunst.

När brittiska Labour hamnade i en djup kris efter Thatchers maktövertagande leddes partiet initialt av den briljante Michael Foot. En retoriker grande, en ideolog och en djupt respekterad Labourpolitiker. Han levererade en, utifrån sin center-vänsterposition i partiet, mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig, han var okänd för allmänheten och han var ingen taktisk räv – han kom att misslyckas och Labour kom att vandra en ökenvandring i riktning New Labour, vilket partiet än i dag lider stor förtroendeskada av.
Håkan Juholts problem är likartat. Han är på många sätt en svensk Michael Foot; briljant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet djupt respekterad. Men partiapparaten har han ännu inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet visar.

Frågan är om socialdemokratin kan återvinna sin själ och därmed återuppstå likt Fågel Fenix som den reformistiska kraft som tar Sverige ur den nyliberala mara som rider landet just nu – med Caremaskandaler, avregleringar som satt penningen i högsätet, massarbetslöshet och en växande hopplöshet och desperation.

Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser grunderna för krisen utan jagar syndabockar kommer krisen att bestå och fördjupas.

Partisekreteraren Carin Jämtin har sagt att ”Förtroende är viktigt, det är viktigt att folk känner att Håkan Juholt bär upp vår politik. Det är på politik man går till val och det är det viktigaste.”

Partiet och hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken blev centrum och politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och utifrån vad som tjänar majoriteten av medborgarna. Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att visa det, att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare, stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Ingemar E L Göransson,
frilansjournalist och författare till Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism