Meningslöst. Det är den enkla sammanfattningen av hur deltagarna upplever det nya programmet för utförsäkrade, arbetslivsintroduktion.

I juli 2008 införde regeringen en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen. Efter en viss tid tar ersättningen helt enkelt slut, även om du inte har blivit ett dugg friskare.

I stället skickas du till Arbetsförmedlingen och tre månader i arbetslivsintroduktion. Regeringens förhoppning är att många människor, trots ”betydande funktionsnedsättning”, kan börja jobba igen ”om de själva tror på denna möjlighet och får rätt stöd”.

Huruvida arbetslivsintroduktionen ger ”rätt stöd” är svårt att säga, eftersom det inte finns något klart mål för vilken effekt den ska ha. Men en färsk undersökning från Försäkringskassan, baserad på djupintervjuer med 21 utförsäkrade vid tre olika tillfällen, ger en dyster bild.

De intervjuade är en mycket heterogen grupp. En del har aldrig haft ett jobb, andra jobbade på deltid redan när de skickades till Arbetsförmedlingen. En del har varit sjukskrivna i två och ett halvt år, andra har haft tidsbegränsad sjukersättning i 15 år. En del är akademiker, andra har inte gått ut grundskolan. Ändå är deras svar i intervjuerna ”anmärkningsvärt homogena”, skriver Försäkringskassan: Arbetslivsintroduktionen är meningslös.

”Jag ser det som en förvaringsplats”, säger en av de intervjuade. ”De vet inte vad de ska göra av oss!”

”Det är bättre att man säger det – nej, nej, nej: Du är helt off. Då vet jag det. I stället för att låstas att nu får du vara med i någonting här…”, svarar en annan utförsäkrad.

För att en insats ska upplevas som meningsfull måste den vara en del av ett begripligt sammanhang, resonerar Försäkringskassan, som här stöder sig på sociologiprofessorn Aaron Antonovskys teorier.

Arbetslivsintroduktionen borde då fungera som en logisk fortsättning på tidigare rehabiliteringsförsök. Men inför övergången till Arbetsförmedlingen vet de flesta sjuka inte vad arbetslivsintroduktionen har för syfte, vilka aktiviteter den innehåller och vilket mål deltagandet är tänkt att leda till.

Redan själva beskedet att ersättningen från sjukförsäkringen tagit slut upplevs som ologiskt. En intervjuad, som stått i kö för behandling inom sjukvården i åratal, tycker att det är konstigt att hon drabbas när det inte är hennes fel att allting tar tid.

Ovissheten om den egna ekonomin låser de utförsäkrades handlingskapacitet, konstaterar rapporten. Det är svårt att koncentrera sig på arbetslivsintroduktionen innan ersättningsfrågan är löst.

Bara ett litet fåtal av de intervjuade är nöjda med arbetslivsintroduktionen. Det mest positiva exemplet är en kvinna som varit sjukskriven i två och ett halvt år för utmattningsdepression. Hon började arbetsträna på sitt gamla jobb redan under sjukskrivningen, och arbetslivsintroduktionen innebar helt enkelt att hon fortsatte med det, med det långsiktiga målet att komma tillbaka till arbetet.