Det är ingen hemlighet att utrikes födda kvinnor har betydligt lägre syssel­sättningsgrad än kvinnor födda i Sverige. Konsekvenserna av den lägre sysselsättningsgraden har blivit att utlandsfödda kvinnor sällan har möjlighet till egen försörjning, arbetsgemenskap eller en rimlig pension.

Det råder också stora skillnader i sysselsättning mellan utrikes födda kvinnor och män. Sysselsättnings­nivån bland utrikes födda kvinnor är cirka tio procentenheter lägre än bland utrikes födda män, samtidigt som den genomsnittliga tiden från invandring till arbete är längre för kvinnorna än för männen.

För dem som ingår i målgruppen för etableringslagen är mediantiden från folkbokföring i Sverige till sysselsättning tio år för kvinnor, vilket är mer än dubbelt så lång tid som för män i samma grupp. Tre år efter invandringen är 50 procent av männen men enbart 22 procent av kvinnorna förvärvsarbetande.

I regeringsrapporten Nyanlända utrikes födda kvinnor – hinder och barriärer för etablering (dnr A2011/72/IU) lyfts faktorer såsom lägre utbildnings­nivå, mindre arbetslivserfarenhet, sämre hälsa samt stort ansvar för hem och familj och uttag av föräldrapenning fram som möjliga förklaringar till att situationen ser ut som den gör. Myndig­heters låga förväntningar på utrikes födda kvinnor poängteras också.

Jag kan bara instämma i rapportens slutsatser om att dessa faktorer spelar stor roll för möjligheterna att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. För att vi ska kunna klara av de stora integrations- och jämställdhetsutmaningarna måste vi se till att fler utrikes födda kvinnor ges möjlighet att utbilda sig och försörja sig själva. I den nuvarande situationen riskerar många att fastna i långtidsarbetslöshet och en ekonomiskt utsatt situation.

Utöver satsningar på utbildning måste åtgärderna individanpassas. Till exempel är det viktigt att kartlägga uttaget av föräldrapenning bland nyanlända utrikes födda kvinnor och män i syfte att utforma konkreta åtgärder som ökar möjligheterna för dem att kombinera föräldraskap med arbete och deltagande i etableringsinsatser.

Genom regeringens förslag om nystarts­zoner, ett system med skat­telättnader för företag i stadsdelar med utbrett utanförskap, är det min förhoppning att sysselsättningen ska öka i områden som i dag har markant högre arbetslöshet än andra, samtidigt som kvinnligt företagande i dessa områden uppmuntras.

Avslutningsvis är det viktigt att framhålla arbetsgivarnas roll. Genom att öppet arbeta för att förändra arbetsgivares syn på invandrarkvinnors kompe­tens och entreprenörs­anda bör möjligheterna att förändra situationen vara goda.

Margareta Cederfelt
Riksdagsledamot (M), Stockholms stad