Anette Hellgren och Sten Larsson, Unionen, Piia Kähkönen och Håkan Skött, IF Metall, och Thomas Haglund, Ledarna, lämnar Saab.

Foto: Björn Larsson Rosvall

För varje nytt försök att rädda Saab har facken visat samma optimism och lojalitet med företaget. Men vi var aldrig naiva, hävdar de. Vi hade skäl att tro på Saab – ända fram till slutet.

När Saabs vd Victor Muller går in i monteringshallen den 19 december 2011 vet de anställda vad han kommer att säga: att kampen är över, att han ska begära företaget i konkurs.

De möter honom med applåder.

– På vilket annat företag hade det hänt? undrar Thomas Haglund, klubbordförande för Ledarna på Saab.

– Ett prov på den omtalade Saab­andan, säger IF Metalls ordförande Håkan Skött.

Scenen i monteringshallen är en stilenlig slutpunkt för spelet om Saab. Men också för en intensiv facklig kamp.

I tre år har de förtroendevalda stått i den mediala och finansiella stormens öga. Journalister har ringt dem sent om kvällarna och halv fem på morgnarna, på julaftnar och under midsommarfirande. Medlemmar har bombarderat dem med frågor. Okända personer har kommit fram på Ica eller vårdcentralen och undrat om de ska våga köpa loss sin tjänstebil.

Men hur det än har stormat, hur utdömt företaget än har varit, har de fackliga företrädarna framstått som pålitliga Saaboptimister. När LO-Tidningen samlar dem till ett samtal om fackligt arbete i ett krisföretag känns första frågan given: Varför alltid så lojala?

– Därför att vi tror på vårt företag! utbrister Thomas Haglund. På de produkter vi gör, och de vi har på gång framöver. På människorna här, de som är Saab. Vi har klarat så många svåra situationer förr.

– Optimismen har aldrig varit en mask, aldrig en taktik för att inte skrämma tänkbara investerare, säger Unionens ordförande Anette Hellgren. Det skulle aldrig hålla att spela framtidstro.

Att facken har framstått som blåögda skyller de på omgivningen, från tidningar och tv till Reinfeldt och Olofsson, som har givit en så negativ bild av Saab och fordonsindustrin i stort.

– Periodvis har ju ingenting som talar för Saab fått tränga igenom, säger Piia Kähkönen, vice ordförande i IF Metall-klubben. Och det har varit lönlöst att få medierna att ställa regeringen till svars.

– I somras hörde jag själv hur ett team från SVT klagade på att alla anställda som de intervjuade var så positiva, säger Thomas Haglund. De satt där och suckade: ”Om vi bara kunde hitta någon som svär och är negativ.”

Svenska fackföreningar har av tradition en pragmatisk syn på strukturomvandling. Hellre än att slåss för gamla, utdömda fabriker har de kämpat för nya, bättre betalda jobb. Kampen för Saabs fabrik i Trollhättan faller helt in i den traditionen, hävdar Håkan Skött.

– Vi har inte slagits för en dödsdömd industri. Fordonsindustrin i Västeuropa har framtiden för sig. Och vår fabrik är effektiv.

– I den skönhetstävling med Opel som GM ordnade ställde vi upp helhjärtat, påminner Anette Hellgren. Saabs offert innefattade stora effektiviseringar.

Men att övertyga politikerna om Saabs möjligheter har facken inte klarat. Regeringens passivitet väcker milt sagt starka känslor. Den korta versionen av kritiken är att Sverige inte har någon industripolitik. Medan Tyskland, Frankrike och USA räddar sina bilföretag med statliga ingripanden som ett självklart inslag offrar Sverige sin effektiva fordonsindustri – av rena principskäl, och för att slaviskt följa EU-regler som andra bortser från.

Politikernas kyla står i stark kontrast till de anställdas hängivenhet. Under Saabs kris har mycket få av dem sökt sig andra jobb, bland IF Metalls medlemmar knappt någon. De fackliga företrädarna anser inte att de har givit en falsk bild av Saabs läge som förlett medlemmarna att stanna kvar.

– Vi har aldrig dolt riskerna. Varje medlem har gjort sitt eget val, säger Anette Hellgren. Men även när lönerna uteblev i juli sa de flesta: ”Jag har bestämt mig, jag är med hela vägen.”

Till skillnad från omgivningen vet Saabfacken och deras medlemmar vilka nya modeller som har varit på gång. Det har varit grunden för deras tro på Saab, och deras förtroende för Victor Muller och alla hans finansiella lösningar. Facken förebrår honom inte att de i höstas tvingades begära sin egen arbetsplats i konkurs, hur plågsamt det än var.

– Först nu börjar fler inse vad Saab har haft på gång, säger Thomas Haglund. Konkursförvaltarna har sagt: ”Nu fattar vi varför Muller kämpat så.”

Vid sidan av kampen för fabriken har det vanliga fackliga arbetet rullat på.

– Fackets uppgift är densamma i kris som annars: att bevaka att avtal och lagar följs, säger Håkan Skött. Fast i kris är den ännu viktigare.

– Och så tillkommer uppgiften att informera medlemmarna. Helst före massmedierna. Det har varit svårt, särskilt då en stor del av mina 1 360 medlemmar har varit hemma.

Hela hösten har de fackligt förtroendevalda stöttat medlemmarna.

– Först i dagarna landade insikten att jag faktiskt också är utan jobb, säger Håkan Skött. När jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen fanns ingen ruta eller kolumn där jag kunde fylla i att jag har arbetat fackligt i 26 år.

Ingen av klubbordförandena har ett nytt jobb på gång. Men genom Saab har de genomlevt alla tänkbara faser i ett företags livscykel, helt nära ledningen.

– Det är en väldig erfarenhet som borde passa på många jobb, säger Anette Hellgren. Det ska bli spännande att se hur den värderas.