Under Jonas Sjöstedt vill Vänsterpartiet tydligt ta en större plats inom oppositionen.

Frågor som vinst i välfärden, synen på rutavdrag och inställningen till jobbskatteavdrag sköts i bakgrunden under helgens V-kongress.

I stället lyfte partiet fram traditionella frågor som för många nog mer förknippas med de två övriga oppositionspartierna.

Full sysselsättning, till exempel.

Bland oppositionspartierna är full sysselsättning Socialdemokraternas gamla paradgren.

Och trots Socialdemokraternas kräftgång har regeringen Reinfeldts stora misslyckande med att skapa arbetstillfällen faktiskt också stärkt Socialdemokraterna under senare tid.

Enligt opinionsföretaget Yougovs senaste analys har svenskarna nu åter större förtroende för att Socialdemokraterna kan skapa sysselsättning än att Moderaterna kan det.

När ungdomsarbetslösheten är bestående på en oacceptabelt hög nivå, där år efter år var femte ungdom står utan jobb, har väljarna börjat se sig om efter alternativ.

Socialdemokratin är säkert fortfarande förstahandsalternativet för många i en sådan situation, men Jonas Sjöstedt kan som person möjligen påverka valet.

Sjöstedt är debattskicklig, och även om Expressens ledarsida så här första vardagen efter V-kongressen gör sitt bästa för att utmåla honom som en gammeldags socialist känns det inte lika skräckinjagande som att vifta med gammeldags kommunistskräck.

Den andra frågan som framöver ska profilera Vänsterpartiet inom oppositionen är den nygamla frågan om sänkt arbetstid.

Frågan är relevant utifrån att vår ökade tillväxt, som baseras på ökad produktivitet och effektivitet, inte nödvändigtvis måste tas ut i högre inkomster eller bättre välfärdssystem utan även kan bytas mot sänkt arbetstid.

Men frågan kan inte föras enskilt.

I ett samhälle med en hög andel ofrivilliga deltider, med stora inkomstskillnader och med stora grupper som i dagsläget inte får pengarna att räcka till är det svårt att få en acceptans för att vi ska lägga inkomsthöjningar på hyllan och i stället minska vår arbetstid.

Sänkt arbetstid är också en hjärtefråga för Miljöpartiet. Vänsterpartiet kan förmodligen skapa större trovärdighet i frågan i och med att den mer överensstämmer med partiets traditionella hållning när det gäller fördelningspolitiken.

Vänsterpartiet ska också utmana Miljöpartiet och Centern som det parti som värnar mest om klimatet, är det tänkt.

Centerns kongressambition att under Annie Lööf återta klimatinitiativet har helt kommit på skam och Centern är därmed knappast något hot i klimatfrågan, men samtidigt är det avlägset att Vänsterpartiet ska kunna utmana Miljöpartiet som bästa miljöparti.

Möjligen är det inte heller ambitionen.

För en väljare som värnar om miljön men samtidigt anser fördelningsfrågor vara viktiga räcker det kanske med ett hyfsat förtroende i klimatfrågan för att Vänsterpartiet ska kännas intressant.

Sammantaget är det uppenbart att Vänsterpartiet vill flytta fram sina positioner som tungt oppositionsparti i förhållande till S och MP, snarare än att skälla på regeringen Reinfeldt.

Kanske är det rätt strategi. Hur många Caremaskandaler, utförsäkringar och smärtsamt höga arbetslöshetssiffror som helst kan ju inte alliansregeringen klara utan att falla.

Och den dagen gäller det att vara det oppositionsparti som har högst förtroende när det gäller att föra en alternativ politik kring de centrala frågorna om sysselsättning och välfärd.