Krönikören och romanförfattaren Bengt Ohlsson skisserar i en essä i dagens DN (4/1) grundvalarna för hur man bör förhålla sig som intellektuell i dagens samhälle.

Hans tes, under alla fräcka påhopp, är att eftersom alla är moraliskt förtappade bör alla hålla käften och överlämna politiken åt de valda politikerna, eftersom de också är människor och vill alla väl.

Allt ordnar sig, nämligen.

Samhällsengagemang är för Ohlsson en moralisk charad, jämförbar med att pimpla vin och föreläsa om alkoholens skadeverkningar.

Men det allra djupaste moraliska bud som han företräder, och här är det verkligen allvar å färde, är det följande (i min sammanfattning):

Det är absolut förbjudet att tala om för andra hur dom ska leva.

Här – i själva den avvisande stingsligheten – har vi den absoluta kärnan i det rådande högertänket: reduktionen av allt till en privatsak. Till och med maktutövningen. Som i Ohlssons världsbild reduceras till enskilda personers nyckfullheter.

Hovnarren har talat.

Från sitt perspektiv.

Han säger: ”det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv”.

Det låter som en existentialistisk tes, men innebörden är att strunta i allt och låta makten ha sin gång.