Det behövs ett mål för sysselsättningen i Sverige, inte bara som i dag ett mål för hur högt överskottet i statens budget ska vara. Det behövs också ett mål för investeringar i infrastruktur, byggen ska kunna bekostas över flera generationer hellre än att aldrig bli genomförda.

Båda dessa föreslag finns med i oppositionens alternativ till svensk politik, men de har under hösten mest drunknat i talet om ”socialdemokratins kris”.

Men även om svenskarna i gemen får läsa väldigt lite om oppositionens konkreta förslag har ekonomiprofessor Lars Calmfors uppenbart läst dem.

Lars Calmfors var till nyligen ordförande i regeringens finanspolitiska råd.

”Det finns goda skäl för regeringen att komplettera nuvarande överskottsmål för de offentliga finanserna med ett tydligt mål för den långsiktiga sysselsättningen”, skriver han på årets tredje dag i en kolumn i DN och ger regeringen rådet att fånga upp socialdemokraternas förslag om ett sysselsättningsmål.

Det kanske viktigaste i Calmfors slutsats är den raka och tydliga kopplingen till ökad tillväxt och ökad välfärd.

Överskottsmålet, som innebär att statskassan ska gå med 1,0 procents överskott under en konjunkturcykel, motiveras med att de pengar man sparar ska garantera en buffert för framtida utgifter.

Det är detta som politiker älskar att kalla för ”ordning och reda i statens finanser”.

Men om detta överskott räcker eller inte beror också på hur stora de ekonomiska påfrestningarna blir i framtiden.

Och framtidens inkomster och utgifter beror i mycket hög grad på hur hög sysselsättning vi lyckas skapa.

Att ha ett överskottsmål men inget sysselsättningsmål blir alltså att säga A men inte det logiska B.

Vi sparar för att klara framtida utgifter, men struntar i hur höga de framtida utgifterna blir.

Det kan till och med – i den mest kamerala av världar – få omvänt resultat.

Åtstramningar som görs med motiveringen att klara överskottsmålet kan i sig skapa en lägre långsiktig sysselsättning som på sikt gör det ännu svårare att klara överskottsmålet.

Och både tillväxt och välfärd blir därmed lidande.

Genom ett konkret, siffersatt och långsiktigt mål för sysselsättningen kopplas finanspolitiken tydligare till de områden som verkligen påverkar sysselsättningen, som skattefrågor, a-kassa och arbetsmarknadspolitik, faktorer som också samverkar med lönebildningen.

Därmed skulle också mer fokus riktas mot de metoder i regeringens finanspolitik som i dag uppenbart inte fungerar för att öka sysselsättningen.

I frånvaron av ett sysselsättningsmål behöver dock regeringen inte lägga så mycket vikt vid att reformer, som den vid årsskiftet införda sänkningen av krogmomsen, de facto inte lyckas skapa några nya jobb.

Hade en sådan overksam och kontraproduktiv reform drabbat överskottsmålet i stället för sysselsättningen hade kritiken naturligtvis varit öronbedövande.

Calmfors nöjer sig inte med att förorda ett sysselsättningsmål. Han ser också det kloka i att investeringar i infrastruktur måste kunna bekostas med lån.

Nuvarande system, att allt måste bekostas genom dagens skatteuttag, gör att vi antingen genast måste höja skatten för att bygga en väg som håller i sjuttio år, eller att inte bygga den alls.

Vanligtvis brukar det senare alternativet vinna.

Genom lån sprider vi ut kostnaden för vägen under alla sjuttio åren, det vill säga att framtida generationer, som även de kommer att nyttja vägen, är med och betalar för den.

Det viktiga i detta resonemang är att både vi och framtidens människor behöver denna väg för att behålla välfärd och möjliga tillväxt.

Resultatet av dagens system blir i stället att nödvändiga investeringar i infrastruktur aldrig blir gjorda.

Att bekosta en ny järnvägssträckning med delvis lånade pengar är alltså inget annat än att skapa resurser för att få den infrastruktur som inte bara vi behöver i dag utan också våra barn har nytta av i framtiden.

Regeringen vill uppenbart inte lyssna på dessa förslag om sysselsättningsmål och infrastruktursatsningar så länge de kommer från oppositionen.

Ett gott råd är att i så fall i stället lyssna på vad det egna finanspolitiska rådets tidigare ordförande Lars Calmfors har att säga.