Industrins löneuppgörelser innebär en suck av lättnad bland de berörda, men lämnar samtidigt några av avtalsrörelsens svåraste frågor obesvarade. Och på den övergripande frågan om avtalen blir normerande för resten av lönemarknaden finns inget givet svar.

Livskraften i en avtalad löneökningstakt, ett märke, prövas den här gången på ett sätt som aldrig tidigare. En avtalsrörelse som löper under ett år är mycket vansklig att hantera när det gäller lönenormering utifrån det första avtalet.

Alltför mycket i den ekonomiska verkligheten kan förändras under så lång tid och det blir svårt – för att inte säga omöjligt – att leva efter en verklighet som kan komma att förändras dramatiskt.

Att industrins parter ser sina löneavtal som allas riktmärke är ingen överraskning, Allt annat hade varit sensationellt. Men trosvissheten i det egna lägret om vad som borde gälla är så här långt svår att finna en motsvarighet till på annat håll.

Industrins avtal kan dock komma att bilda skola eller utgöra en norm på mer än ett sätt:

1. Det enklaste sättet, och den lösning industrins parter alltså drömmer om, är att omvärlden högljutt och tydligt ansluter sig till normen. Det är emellertid inte så sannolikt.

2. Det mer troliga scenariot är att motståndet hos arbetsgivarna är så starkt att ingen förmår förhandla fram andra nivåer än de som redan har träffats inom industrin. Då blir industrins löneavtal norm i alla fall. Inte minst eftersom också Medlingsinstitutet kan förväntas utgå från industrins uppgörelser i de fall det blir tal om medling.

3. Det tredje alternativet innebär att de elva samförhandlande LO-förbunden förmår hitta avtalslösningar som utgår från de egna kraven och inte från industrifackförbundens uppgörelser. Om det lyckas blir det första större avtalet med en jämställdhetspott i bagaget med stor säkerhet riktmärke för en lång rad andra förbund inom LO, de med lågt löneläge och stor andel kvinnor.

Ett viktigt inslag i den eller de uppgörelser som gör anspråk på att vara normerande är också lösningar när det gäller att begränsa visstidsanställningarna. Kravet är högt prioriterat band de samordnade LO-förbunden.

I de uppgörelser inom industrin som nu har skrivits under finns bara en löneökningsnivå och avtalsperiodens längd att hämta. Andra frågor har skjutits på framtiden.

Och den enkla och allomfattande förklaringen till detta är den omfattande osäkerheten om det framtida ekonomiska läget. Avtalets korta period ligger i allas intresse. Men i mars/april kan bilden vara en helt annan.

Veckans

+

Fordonsanalytiker Mats Carlsson är mannen som aldrig ger upp. Efter oändligt många bakslag för Saab tror han fortfarande på en lösning. Men han blir allt ensammare.

Arbetsgivarnas missnöje efter att de första löneavtalen hade undertecknats. Varför skriva på något som de tycker är så felaktigt?