Foto: Fredrik Sandberg

Vad har en hotellanställd, en förbundsordförande, en arbetsgivar-vd och en arbetslös politiker att säga om hur man tar sig an en dubbel uppsättning bestick? Eller om puffad grissvål, kängurukött och delikatessdiskar? Följ med på LO-Tidningens middagssamtal på Restaurang Stockholm.

Agneta Dreber: Jag tar gärna rödtunga. En köttbit är lät­tare att steka hemma.

Lars Lindgren: Ja, det kan man inte misslyckas med. Jag passar också på att ta fisk.

Ida Gabrielsson: Då tar jag det också, jag hatar att välja, särskilt maträtter.

Kyle MacLean: Jag tar ren till förrätt. Och oxkind till huvudrätt.

LL: Det har blivit jättefint här.

AD: Är det lunchställe också? I bland vet man inte var man ska träffa folk.

IG: Jag måste vara pigg i morgon, jag ska förbereda ett party på lördag för att jag fyller 30. Det blir på partikansliet, det är svårt att hitta större lokaler som inte ­kostar så mycket.

AD: Vad blir det för mat?

IG: Min pappa, som har en liten butik i Sandviken, ska fixa skinka, rostbiff och potatisgratäng. Mina syskon kör ner det hit. Det ska vara lätt och billigt, då är potatisgratäng bra.

AD: Jag ska ha middag i morgon. Jag får hit en amerikansk vän, och har bjudit mina barn och några till. Jag köpte älgstek, det är jättegott. Det finns på några ställen i Stockholm, som Ica i Lindhagen. Den butiken är väldigt bra. Annars finns en massa sunkiga butiker på Kungsholmen.

Vad blir det till?

AD: Den här gången blir det inte så märkvärdigt. En sås förstås, lite potatis och morötter.

Rödvin?

AD: Ja, absolut.

Trerätters?

AD: Jo, först tänkte jag ha färdiggjord laxpaté med citron till. Och bröd från Fabrique, hålet i väggen som finns på Kungsholmen, Östermalm och Södermalm. Allt gjort på surdeg.

Servitören: Här får ni en liten kalvsylta med senapsdressing och baconströssel som aptitretare. Ni har gaffeln vid sidan om.

Ska ni andra ha några bjudningar?

LL: Absolut inte. På fredagskvällar brukar vi ha sill, potatis och öl, det räcker långt. Som skåning är man uppvuxen på sill.

KM: Jag är från Australien, där har vi struts och känguru. Det kan man köpa här nu, det är inte jättedyrt. Det är lätt att det blir fel, men rätt lagat är det gott, inget fett och väldigt nyttigt.

Både Agneta Dreber och Lars Lindgren säger att det var viktigt för deras föräldrar att samla familjen till middag varje dag.

IG: Mina föräldrar jobbade obekväma tider båda två. Pappa på Konsum, mamma i förskolan. De kunde inte få till gemensamma middagar. På vardagarna fixade mamma halvfabrikat, på helgerna gjorde pappa fint kött, som vi älskade. Det måste ha varit väldigt otacksamt för min mamma …

AD: Det var verkligen gott det där hårda brödet.

LL: Ja!

IG: … men så kan det vara fortfarande. Pappa har ett grillrecept, de åker nästan ända från Tierp för att handla det köttet i hans butik.

AD: Mina barn är vuxna, jag har barnbarn också. Jag försöker få dem att äta middag hos mig åtminstone någon gång i månaden.

LL: När mina pågar växte upp så hade de musikintresse och skulle till musikskolan och sånt.

Agneta Dreber och Lars Lindgren häller upp olivolja på det avsedda fatet, och strör på fling­salt, för att doppa brödet i.

AD: Det är det här som är farligt när man ska dra ner på salt. Det finns en sån allmän strävan enligt Livsmedelsverket.

Ida Gabrielssons och Kyle MacLeans små fyrkantiga fat står orörda.

Har ni känt osäkerhet någon gång under en måltid?

LL: Många gånger. Som internationell sekreterare har jag rest mycket. I Japan visste jag inte vad jag skulle göra med två hekto sjögräs.

AD: De gånger jag känt mig mest osäker är också utomlands, när man inte vet vad som är brukligt.

IG: Jag har varit på middagar där jag inte är van vid upplägget, men jag blir mer stöddig. När andra tittar och skålar på rätt sätt, som jag inte lärt mig, ler jag lite överlägset.

Servitören cirklar lite och sneglar på Kyles tallrik, han har inte lagt förrättsbesticken på tjugo över fyra.

KM: Jag har ätit färdigt.

Servitören: Har du ätit färdigt alltså?

Som att etiketten står över orden.

Du Ida har bloggat om att du inte gillar etikettsregler som vilken gaffel man ska börja med?

IG: Jag kan bli irriterad på den idén att ”nu måste vi hjälpa henne”.

LL: Det är lätt: utifrån och in.

IG: Man blir daltad med, det är det värsta.

LL: Jag blir gärna uppassad.

AD: Jag känner inte igen någonting av det där. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att man börjar med det som ligger ytterst. Jag tror inte alls att det är en klassfråga.

LL: Det handlar nog om att vi är en annan generation också.

IG: Mina föräldrar hade inte räknat ut det, tror jag.

AD: Jag tror du underskattar dina föräldrar.

LL: Jag är inte van vid flera gafflar, jag är chaufför. Men i mitt jobb hamnar man i många såna situationer. Där har man fått hjälp. Och jag är inte blyg av mig, jag frågar.

Du då, Kyle?

KM: Jag skulle hjälpa till på ett 50-årskalas hos thailändska vänner. Alla visste hur man skulle göra thaimaten, utom jag. Jag gjorde en chilirätt och tänkte fem sex chilifrukter, men de kom förbi och sa: mer, mer. Det blev säkert 50 till slut.

AD: Återigen handlar det om en annan kultur. I Ryssland lägger bordsgrannen upp, det är jobbigt.

IG: Det blir en annan kultur om jag aldrig har sett någon dra ut en stol åt någon annan.

AD: Det finns ju filmer, där kanske du sett det.

IG: Ja, det finns ju filmer om Thailand också.

Servitören: Rödtunga. Och oxkind med lammbräss, betor och en liten knödel rullad i puffad grissvål. Puffad, det är krispigt kan man säga.

Vad tycker ni om att regeringen vill se fler restauranger med Guide Michelin­stjärnor i Sverige?

AD: Jag är jättepositiv.

IG: Jag tycker inte att regeringen ska lägga sig i det.

LL: En mycket dålig idé. Vilka ska gå dit? Jag känner en massa människor som aldrig varit på en restaurang.

KM: Hellre något mer intressant.

AD: Det handlar om att stimulera entreprenörer och locka turister.

Stoppa egen korv, det ska vara trendigt nu?

IG: Det kan jag tänka mig. Korv tycker jag inte om.

AD: Min mormor gjorde Värmlands­korv.

KM: Jag och min tjej testade en gång för ett år sedan. Vi köpte en assistent, och en tillsats för korv. Det blev gott och vi säger att vi borde göra det igen, men det blir inte av.

AD: Det finns en liten butik som säljer sådan korv på Kungsholmen, Taylors and Jones, känd i hela landet.

KM: Det saknar jag, kvalitetskött. Och när vi snackar korv, man kan inte grilla hotdog.

AD: Men pröva den där, Taylors and Jones!

KM: Vi är så pass enkla människor, vi tar det som ligger närmast. Vi behöver korv, ser en korv, tar den.

IG: Ja!

KM: Man skulle kunna leta efter kvalitet, eller som nu när du tipsar, men jag gör aldrig det. Det är hemskt egentligen. När jag var liten, då var det själ och kärlek i maten. Nu är det drive by, värma, äta. En kvart max.

LL: Utbudet är så stort. Förr var det viktigt att man gjorde rätt, konserverade i burkar med gummiring.

KM: Min tjej är från Finland, hon är väldigt jordnära. Vi plockar trattkantareller, gör eget äppelmos, har en kolonilott på Järvafältet, det är kul.

AD: Jag har lärt mig att göra rabarberchutney och det gör jag i sådana där burkar.

IG: Jag blir mest stressad i butiker med stort utbud, det finns en på Fridhemsplan, Daglivs.

AD: Jag ska dit nu efteråt.

IG: Det blir som ett tivoli. Hälften vet man inte vad det är. Och det känns konstigt med manuella diskar. Det var vanligt på ett annat sätt förr.

AD: Men om du ska köpa hummer så måste du ju göra det över disk. Inte för att jag själv gör det.

IG: Jag skulle inte prioritera det nu. Jag är arbetslös just nu. En gång fick jag ett presentkort på en halv hummer med ­hemkörning, då tänkte jag: Ska jag ringa till NK, gömma mig bakom luren, och beställa hem till mig i Tensta? Innan jag vågade hade jag slarvat bort presentkortet.

Varför känns det jobbigt?

IG: Stå där och krångla. Är det okej att besvära för två hekto? Vad kommer det att kosta?

AD: Den som står på andra sidan disken är ofta högst professionell.

IG: Ja, där brukade jag stå. Men det känns konstigt. Och på landet fick man väga upp skinka på sin höjd.

Handlar ni andra i delikatessdiskar?

KM: Jag gillar späck, torkat kött, vill ha en rejäl bit. Jag ser på dem att så där ska man inte göra, man ska skiva tunt, men jag skiter i det.

LL: Ja, oja. Jag skulle aldrig tveka en sekund.

AD: Ja. Jag uppfattar att det finns en hög flexibilitet, man kan fråga om vad som helst. Många butiker konsumentförpackar direkt på Hilton food group i Västerås, det är jättebra. Men vissa saker är det trevligt att köpa över disk. Just uppe på Daglivs finns en väldigt fin fiskdisk.

IG: Jag är en riktig mes. Jag skulle aldrig klaga på en restaurang heller.

KM: Det är det bästa man kan göra, så de lär av misstagen.

Är ni andra rädda för att kostnaden ska dra iväg?

LL: En gång i tiden behövde jag vända på varenda krona, men nu har jag hamnat i så lyckliga omständigheter att jag inte behöver titta på priset. Det är en lyx, det vet jag. Därför vill jag köpa närproducerat. Även om jag representerar Transport så gillar jag inte onödiga transporter.

AD: Jag har koll på priset. Det finns ställen i Stockholm där det är så dyrt att även om jag har råd känner jag mig lurad. Och det gillar jag inte. Men samtidigt: I Sverige lägger vi tolv procent av disponibel in­komst på mat. Det är för lite. Och transporter på båt är inte så farligt. Jag är för att äta lite av varje från olika delar av världen och jag är för frihandel.

Är ekologisk mat viktigt för er?

IG: Det hade man ju kunnat tycka. Jag har alltid varit låginkomsttagare så det går inte.

KM: Det är en fin idé men jag blir alltid besvi­ken. Basilika som ser jättefin ut och bredvid en ekologisk, liten grej med svarta prickar på.

LL: Men det har att göra med hur mycket gift man använder?

KM: Jag vet, jag tror att det är ungen i mig som tänker: Den där fina måste jag ha! Det är fel, men så pass enkel är jag.

IG: Jag tror inte jättemycket på konsumentmakten. Det behövs andra politiska regleringar.

Vad tror ni avgör våra matval?

KM: Inkomsten är grunden. Plötsligt får man testa något gott, och får ett matminne som sitter i. Men så har man inte råd att köpa det.

IG: Egentligen kan man äta gott billigt …

AD: Ja, det kan man.

IG: … men då tar det mer tid att laga.

AD: Maten har aldrig varit så billig som nu. Den är billig, säker och tillgänglig för alla. Det är sant. Men jag tror att många med höga inkomster satsar pengarna på annat.

LL: Det är skillnader, det kan man inte komma ifrån. Det är skillnad på att köpa entrecote för 180 kronor kilot eller en hamburgare för 4:80.

AD: Jag äter gärna hamburgare.

Servitrisen: Några minisötsaker till kaffet: Körsbärscupcake med frystorkade körsbär och nejlikekräm, wienernougat och kola med citron och stjärnanis.

AD: Det är gott med en liten bit.

KM: Maten var jättegod, men lite för mycket smak nu när jag är förkyld.

LL: Personalen som berättar om maten är otroligt kompetent, det är roligt.

IG: Maten var god. Jag är mätt nu, men jag tar nog lite chips när jag kommer hem.

Charlotta Kåks Röshammar