Låt de nya jobbpaketen ligga kvar under granen
”Konsten att hålla nere arbetslösheten är att satsa på utbildning, att värna välfärden, hålla uppe lönerna och att satsa på trygga anställningar och en bra arbetsmiljö.”
Låter orden bekanta? Ålderdomliga? Eller känns de som en ökenvandring i gamla förlegade arbetarspår?
När de hördes som mest hade vi en arbetslöshet på runt två procent.
Därefter etablerades en bild av att det behövdes nya vägar, oklart varför, men de gamla vägarna var nu ohjälpligt stängda. Så stängda att de knappt ens längre diskuterades.
Och arbetslösheten steg.
Lägre siffror än två procents arbetslöshet går knappast att få. En viss arbetslöshet finns nämligen alltid vid varje given tidpunkt, när tiotusentals jobb varje år försvinner och nya kommer till.
Så har det varit i decennier och är en följd av att gammal tillverkning fasas ut och ersätts med ny.
En skrivmaskinstillverkare lägger ned, och tillverkare av datorkomponenter kommer till.
Poängen med arbetslöshetsbekämpning är alltså inte att hålla fast vid gamla jobb. Poängen är i stället att underlätta för dessa nya jobb att skapas och se till att de arbetslösa får rätt kunskap så att de smidigt kan slussas över till de nya jobben.
En basal slutsats borde därför vara att satsa på utbildning men tyvärr är det den första sanningen som nu har reviderats och raserats. Regeringen har i ett europeiskt perspektiv i stället lyckats skapa ett rekordstort ras i kunskap i svenska skolor.
Och arbetslösheten stiger.
Men det krävs mer för att hålla arbetslösheten låg.
En gång i tiden talades det utan hånfulla fnysningar om att folk kunde få jobb om staten satsar på välfärd, som vård och omsorg. Dels skapas arbeten inom välfärdssektorn, dels håller sjukvården arbetskraften frisk och arbetsför.
Men på senare jular har någonting hänt. Genom våra styrda medier har bilden planterats av att det inte längre går att skapa jobb i offentlig sektor.
Ingen ifrågasätter visserligen att vi fortfarande ska vårda sjuka i stället för att låta dem dö. Ingen ifrågasätter att vi hade en arbetslöshet på cirka 2,0 procent då vi också vårdade sjuka. Och vi betalar fortfarande vården genom skatter, men dagens bild säger att nya jobb bara kan skapas om skattepengar till sjukvård betalas ut via privata välfärdsbolag.
Följden har blivit uppenbar under de senaste veckorna.
Pengar har flutit ut till riskkapitalbolagens njutningscentra i skatteparadis.
Och arbetslösheten stiger.
En annan väg var förr att satsa på en strukturomvandling som gav ständigt högre löner.
Dessa högre löner hade vi råd med utan att det ökade arbetslösheten genom att produktiviteten och effektiviteten ständigt ökade.
Det tvingade samtidigt fram en produktion som var konkurrenskraftig och lade grunden till stark svensk export – och ännu fler nya jobb.
Men trots att denna strategi skapade ett samhälle med en total arbetslöshet på runt 2,0 och en ungdomsarbetslöshet på runt 6,0 procent framställs den i medier i dag som ohjälpligt stängd för all framtid. Den som tror annat sägs leva i gamla drömmar.
I stället, säger den nya bilden, måste löneskillnaderna tvärtom öka för att skapa nya jobb, och speciellt ungdomslönerna måste tryckas ned annars kan arbetsgivarna inte anställa några ungdomar alls.
Ingångslönerna har också tryckts ned och kostnaderna för att anställa ungdomar har sänkts kraftigt genom att arbetsgivaravgiften för unga anställda har sänkts.
I dag har vi en ungdomsarbetslöshet på snart närmare 30 än 6 procent.
Ändå framställs den gamla vägen som ohjälpligt stängd för all framtid.
Det senaste i jakten på försämringar som på något underligt sätt sägs skapa sysselsättning är att bra arbetsmiljö står i vägen för nya jobb.
Tidigare har de starka facken i Sverige lyckats hålla arbetsmiljön hyfsat bra jämfört med många andra länder, och lyckats minska ensamarbeten på utsatta arbetsplatser.
Trots att arbetslösheten då låg på runt 2,0 procent planteras nu som bäst bilden av det där med bra arbetsmiljö, nej nej! Det går inte längre om vi ska sänka arbetslösheten.
För att skapa jobb måste vi alltså försämra arbetsmiljön och tillåta mer ensamarbete så att inte arbetsgivarna måste lägga en massa pengar på att förbättra arbetsmiljön i stället för att anställa folk.
Ett grundtips är att även denna nya sanning liksom de övriga får arbetslösheten att stiga ännu mer än de 2,0 procent som vi faktiskt hade när vi också värnade om arbetsmiljö och anställningstrygghet.
Det riktigt skrämmande är att se hur enkelt det har varit att plantera dessa nya bilder av att det som tidigare var en förutsättning för att hålla arbetslösheten så låg som på 2,0 procent nu inte längre gäller.
Detta trots att arbetslösheten ständigt stigit när vi övergivit de gamla sanningarna.
Det är nästan plågsamt att se hur lätt satsningar på offentlig sektor, höjda löner och bättre arbetsmiljö har dömts ut som verkningslösa medel mot arbetslöshet – vid sidan om det fullkomligt frapperande att inte ens satsningar på skola och utbildning ses som en väg att bekämpa arbetslösheten.
Att svenska medier agerar som nyttiga papegojor för förändringarna gör naturligtvis sitt till.
Men det räcker inte som skäl.
En tydlig orsak till det senaste decenniets kantring är att också de partier som kunnat försvara den politik vi hade när arbetslösheten var 2,0 har varit så tysta.
S var tyvärr en del av det stora paradigmskiftet när politiker på 1990-talet började tro mer på marknaden än på sin egen politik, och dagens debatt om vinst eller inte vinst i välfärden visar hur långt partiet nu ligger från den politik som S bedrev när partiet självklart stod upp för att skattepengar till vård ska gå till vård och inte till riskkapitalbolag.
Att bilden så lätt har kunnat planteras av att ingenting av det gamla längre fungerar beror nog också på att kunskapen om den ständigt pågående strukturomvandlingen har fallit i glömska.
Att säga att ”vi måste bry oss mer om dem som arbetar än dem som inte arbetar” är detsamma som att säga att vi struntar i de tiotusentals arbetande människor – för det är faktiskt tiotusentals människor – som varje år blir arbetslösa när den helt naturliga strukturomvandlingen gör att gamla jobb försvinner.
Så här i jultider borde nog fler reflektera över om det kanske låg något i de jobbpaket som levererades när arbetslösheten var 2,0 procent.
Alternativet är ju att gå ännu längre på dagens väg, den väg som medier och alliansen propagerar för.
Till exempel kan vi låta alla skatter försvinna direkt till riskkapitalbolag i stället för bara en del. Då blir det väldigt mycket golfspelande på Jersey men knappast några jobb i Sverige.
Vi kan också dunka lönerna totalt i botten, då har arbetsgivarna råd att anställa. Men ingen har då i och för sig någonting att handla för så företagen lär knappast nyanställa.
Eller så kan vi försämra arbetsmiljön och anställningsvillkor så att folk slits ut ännu snabbare – billigt för arbetsgivaren men det skapar naturligtvis fler som inte kan arbeta.
Förhoppningsvis kommer det ändå någonstans till en brytpunkt, när närmare 30 procents ungdomsarbetslöshet inte längre kan framställas som en lyckad sysselsättningspolitik, hur många propagandaartiklar medierna än publicerar.
Så här i juletid borde det då vara idé att låta de nya jobbpaketen ligga kvar oöppnade under granen, paket som innehåller förslag om ytterligare försämrad arbetsmiljö och sänkta löner, eller ännu högre skattegaranterade vinster till privata apoteksbolag.
Leta i gömmorna. Det finns faktiskt en rad gamla paket från forna jular som fungerar alldeles utmärkt även i dag.