Foto: Anders Lindh

Tomten vinkar lojt.
– Välkommen, skrockar han medan en hyttvärdinna frågar om hon kan hjälpa till.

De långa korridorerna till hytterna är tomma och ett fåtal sällskap har placerat sig som satelliter kring maten i buffén. Så bryts tystnaden av jultoner. Fyra kvinnor i rött och grått skrider in och sjunger.

När de lämnar restaurangen blir det återigen tyst.

Det är måndag, dagen före Lucia, och svårt att föreställa sig att det bara någon dag tidigare var fullt pådrag här. I helgen åt omkring 2 100 gäster buffé under ett dygn. Karaoke­scenen var ständigt upptagen och baren full.

Men nu är det som sagt tyst och i butikerna står personalen och väntar på kunder.

Det är tvära kast på sjön.

Båten gungar till. En lätt vibration i golvet och några minuter senare stävar Silja Galaxy genom mörkret mot Åbo.

Långt inne i skeppet står Majja Timonen med disken. För henne blir det sista julen ombord, i alla fall som anställd. Den 13 augusti nästa år går hon i pension. För 37 år sedan började hon städa hytter, nu diskar hon.

– Jag älskar mina kastruller och kockar, säger hon och ansiktet löses upp i en stor bubblande vänlighet.

Nu ser hon fram mot den sista julfesten.

– Det är hon som brukar dra i gång dansen, förklarar kallskänkan Jaana Åsberg.

Precis som många andra har hon jobbat i flera år på båten.

– Jag trivs bra med de långa ledigheterna och dessutom är lönen bra. Jag får ut 19 500 i månaden. Det tycker jag är bra.

Då hon går genom båten hejar hon åt alla håll och kanter. Han snackar om förra veckans technokryssning med kallskänkorna vid buffén

– Puuuhhh, säger hon.

– De lastade ombord pirror med stora högtalaranläggningar. Det var en otrolig volym. De borde stoppas!

Jaana Åsberg stannar till i ett av båtens kök.

– Hon där är född på sjön, hojtar hon och pekar mot en blond kvinna som skyndar genom köket.

Leena Syrjännen stannar till och berättar att hon varit till sjöss nästan hela sitt liv ”första gången på en båt var 1949, då var jag ett år”. Och redan som tonåring mönstrade hon på.

Jaana Åsberg fortsätter genom båten.

– Det är speciella människor här, säger hon glatt.

Alla klarar det inte. Att leva och jobba så tätt intill varandra. De som gör det verkar dock trivas. Personalomsättningen är låg.

Jaana Åsberg har jobbat på Finlandsbåtar sedan 1992. Under många år jobbade hon som de flesta andra två veckor ombord och var ledig i två veckor.

– Men gubben fick nog. Han ville inte att jag skulle vara borta så länge. Jag tyckte det var okej, men det blev för ensamt för honom. Jobbigt att sköta all markservice. Nu jobbar jag en vecka och är ledig en. Det har blivit bättre för vårt förhållande, säger hon.

Men för många på fartyget är de långa arbetspassen en förutsättning för att kunna jobba ombord.

Jaana Åsberg bor i Sandviken och pendlar till hamnen i Stockholm då hon ska gå på sina pass. Men många har betydligt längre resväg.

Längst har Luis Rojas som står i ­disken. Han pendlar från Kanarie­öarna.

Luis Rojas plockar fram sin mobiltelefon och visar bilder på en liten flicka som rider på en karuselldelfin. Så bläddrar han fram en till bild där hon står med ett förkläde i ett kök och bakar.

– Hon är snart åtta år, säger han.

För honom är de långa arbetspassen – två veckors jobb, två veckors ledigt – en förutsättning för att han ska kunna träffa sin dotter så mycket som han gör.

Med lite tur och framförhållning lyckas han för det mesta köpa billiga flygbiljetter.

– Förra veckan var jag i Spanien. Då kostade min tur- och returbiljett 500 kronor. Ibland går det dock inte så bra att hitta biljetter. Då bor jag hos en kompis i Stockholm.

Ett år tog Luis Rojas tjänstledigt och ­jobbade i Spanien för att kunna vara nära sin dotter. Men det gick inte ihop. Han hade skulder som skulle betalas och lönen i Spanien var lägre och arbetsdagarna längre.

– Som det är nu kan jag vara med min dotter sju månader om året, säger han.

För många går tankarna till serien Rederiet eller dokusåpan Färjan där Kanal 5 ­filmade ombord på Viking Lines Cinderella.

Färjan kom att bli omdebatterad och beskrevs som en såpa om otrohet, fylla och stulna kyssar.

Christer Sjökvist, som står i baren på Galaxy, har både jobbat till land och till sjöss. Och han konstaterar att det finns stora skillnader.

Ombord tänker många att det kan göra lite vad som helst, förklarar han.

Kompisgängen med män i 35–40-årsåldern ställer ofta till det med sina protokollfyllor.

Det är nämligen inte ovanligt att männen har med sig ett protokoll där de skrivit ned allt det de gjort på fyllan som unga: kräkts, hamnat i fyllecell och så vidare. Och som äldre vill de göra om samma saker – och kryssa för allt de hinner med.

– Jag är måttligt road av det, säger Christer Sjökvist.

Samtidigt finns det många saker med båtlivet som fascinerar. Han trivs med att de är utlämnade åt varandra ombord på färjan.

– Det är som ett samhälle i miniatyr, säger han.

Som en glesbygd i miniatyr just denna kryssning, tänker jag.

Precis innan Silja Galaxy ska lägga till i Stockholm igen kliver en man och en kvinna upp på showscenen inne i Show Lounge Starlight där tusentalet gäster kan festa samtidigt.

Värdarna kallar in jultomten för att göra en kort intervju med honom.

Vad hoppas tomten på?

– Världsfred, svarar han och de 40-talet personer som sitter utspridda i den jättelika lokalen applåderar.

Fakta

Silja Galaxy

• Båten tar 2 800 passagerare.

• Hälften av de anställda bor i Sverige och den andra hälften i Finland. Personalomsättningen är låg men många bor långt ifrån Silja Galaxys hamnar som är i Stockholm och Åbo.

• Hälften av de anställda är kvinnor. Medelåldern bland personalen ombord är 44 år.

• När LO-Tidningen var ombord var antalet gäster få, och cirka 140 jobbade ombord. Under helger och annan högtrafik jobbar långt över 200.

Källa: Silja Line