Vi har äntligen fått särskilda kärl för matavfall i vårt hus. Det är verkligen en lättnad. Jag har känt mig som en miljöbov varje gång jag har slängt gamla lökskal och kaffesump i restavfallet. För att inte tala om matrester. Det kunde ha blivit biobränsle, men har bara fått brännas upp. Jag har sett sopberget framför mig, och har nästan mått fysiskt dåligt av det. Ungefär som när vi slänger engångsblöjor, oavsett hur Svanenmärkta de är.

Jag tror att de här känslorna hänger ihop med den enorma maktlösheten som miljöpolitiken inger. Alla vet – faktiskt – att jorden kan gå under om världen fortsätter på samma spår som hittills. Ändå görs det så pass lite. Och vad kan man själv göra? Säkert mycket, men i vilken ände ska man börja? Och vilken roll spelar det i ett större sammanhang? Alla de här frågorna spökar i bakhuvudet när jag tänker på sopsortering.

När jag skriver det här ska FN:s klimatmöte just avslutas i Durban i Sydafrika. Det är fortfarande oklart om de olika länderna lyckas förhandla fram en rimlig överenskommelse om utsläppsminskningar, men det verkar inte så. EU vill inte öka sina ambitioner, till en utsläppsminskning med 30 procent, om inte andra industriländer gör det. Och Sverige har länge haft en minst sagt tillbakalutad hållning i miljöfrågor, med stöd av det usla argumentet att Sverige faktiskt är bättre än många andra länder.

Den här politiska passiviteten har säkert många förklaringar. Och tyvärr är det ju inte heller så att det ständigt sker stora framsteg på andra politiska områden. Men en särskild anledning är nog att det liksom inte tycks finnas något att vinna på miljöpolitiken, utom kanske på väldigt lång sikt. Rädslan för en klimatkatastrof är inte direkt någon positiv drivkraft. Därför behövs det konkreta politiska redskap, som inte bara tycks handla om ”uppoffringar”.

Ett sådant har utarbetats i Storbritannien, inom nätverket Campaign for Climate Change, där ett antal fackförbund ingår. Nätverket förespråkar en stor offentlig satsning på en miljon ”klimatjobb”. De ska bland annat göra det möjligt att bygga om energislukande byggnader, förbättra kollektivtrafiken och utveckla förnyelsebar energi. På så sätt motverkar man två problem samtidigt: arbetslösheten och klimathotet.

Det är en argumentation som borde funka i Sverige också, där ”jobbfrågan” är så etablerad i politikens centrum, samtidigt som regeringen inte lyckas något vidare med att faktiskt skapa nya jobb. Om invändningen blir att det vore dyrt med klimatjobb, kan man svara att samma sak gäller den nuvarande politiken, som ju skapar ojämlikhet och fattigdom. Om det nu inte räcker att tänka på kostnaderna som kommer att uppstå om vi inte gör något åt miljöproblemen.

Hanna Pettersson