Mikael Strömberg ursäktar sig för stanken i trapphuset. En grannes dotter har haft 18-årsfest. Tydligen har det druckits en del som fått middagen att vända i magen på de små liven.
– Föräldrarna var bortresta, suckar Mikael Strömberg, och stänger dörren.

Inne i lägenheten är doften en annan. Kanelbullar. Det är ljust och välstädat. Familjen är i flyttagen och en del av inredningen står redan nedpackat i prydligt uppradade kartonger. I köket står Mikael Strömbergs dator uppslagen. Det här är hans arbetsplats nu.

I maj kom Mikael Strömbergs debutroman Vätten ut. En otäck historia om ett lurvigt väsen som ställer till med elände för bokens huvudperson Peter. Han skrev den samtidigt som han jobbade heltid som servicetekniker på Mat På Jobbet, ett företag som säljer mat- och dryckesautomater till arbetsplatser. Nu är han tjänstledig och skriver på sin andra bok. Han är också aktuell som ny läsarkrönikör i Handelsnytt.

Livet som heltidsförfattare passar Mikael Strömberg utmärkt.
– Det är jävligt lyxigt faktiskt. Bästa hösten någonsin. Lite svårt med rutinerna. Det händer väl att jag lämnar lite sent på förskolan, ler han.
Vätten utspelar sig i en av Stockholms södra förorter. Hos en familj med två små barn. Även om Mikael Strömberg inte alls identifierar sig med huvudpersonen Peter, som Mikael krasst beskriver som en skitstövel, är det lätt att förstå var inspirationen till vardagsbeskrivningarna kommer ifrån. Han hade själv ett litet barn och ett andra på väg när historien tog form. Men själva vätten då? Sagofiguren som här definitivt inte är någon trevlig liten tomte. Snarare ondskan personifierad, lurvig och stinkande. Vad kommer den ifrån?
– En kompis farmor berättade en gång att hon sett en vätte på vägen från en julotta en gång. På fullt allvar. Den berättelsen satte sig.

Erfarenheter av att köra bil på natten, på skumma och dimmiga vägar, är en annan inspiration. Upptakten till hemskheterna i Mikael Strömbergs bok äger rum i en korsning utanför Uppsala där huvudkaraktären kolliderar med något äckligt.  
– Det kan ju vara lite kusligt. Man har väl tänkt ibland att om det stod någon eller något där på vägen

En tredje ledtråd till hur en så mörk historia kan gro i huvudet på en helyllepappa som Mikael Strömberg strömmar ur datorns högtalare. Dagens soundtrack står Carcass för. För en icke invigd dödsmetall- eller grindfantast låter det mest som ett brölande till mycket snabba trummor.

Men vad ”sjunger” de om då tro? Tja, om man får tro Mikael Strömberg utgörs låttitlarna främst av olika latinska benämningar på invärtes kroppsdelar. Han har själv skrivit en del låttexter för sitt band, Remastulate, som lirar i en liknande genre. Hans låtar var som korta berättelser och till slut kände han att de inte riktigt rymdes i låtarna. En bok började ta form.

Många idéer kom till honom i bilen. Som servicetekniker spenderar man mycket tid ensam. Han gjorde små anteckningar i telefonen och mejlade till sig själv. I samma veva som han skrev boken föddes sonen Olle. Det var en intensiv period, med heltidsarbete, ny bebis och bokskrivande men frun Matilda har varit idel uppmuntran. Hon har också läst utkast efter hand och fått chansen att tycka till. De har inte alltid varit helt överens. I slutet av boken finns en extremt obehaglig scen som inbegriper ett spädbarn och en spjälsäng som invaderas av råttor.
– Där tyckte hon att jag gick för långt. Hon blev nästan arg på mig faktiskt. Men jag tror att man måste våga gå lite för långt om det ska bli bra.

Själv är Mikael Strömberg rädd för ganska mycket. Han tål knappt blod. Vid något tillfälle i skolan, på biologin, skulle Mikael och hans klasskamrater ta blodprover på sig själva med ett stick i fingret.
– Jag blev faktiskt tvungen att gå ut, säger Mikael Strömberg och ryser.

Nästa bok vill han inte avslöja mycket om. Men en hint om att det kanske blir lite mindre splatter den här gången bjuder han på.
– Den är nog lite mer mystisk än så där jätteläskig, säger han.

Det är alltså ingen uppföljare det rör sig om, men han stannar i skräckgenren. Den är fortfarande inte så utbredd bland svenska författare. Att det finns en efterfrågan har ju inte minst John Ajvide Lindqvist succé med bland annat Låt den rätte komma in visat. Vad det beror på är Mikael Strömberg osäker på. Kanske behöver vi böckerna som ett sätt att hantera det vi är mest rädda för.
– Sen tror jag också att alla har en liten sadist i sig. Någon de kanske vill hämnas på. Typ grannar som kräks i trapphuset.