I USA har debatten om barnaga fått nytt bränsle sedan Hillary Adams, dotter till Texasdomaren William Adams, lagt ut en video på YouTube som visar hur hon som 16-åring blir pryglad av sin far.

Filmen är inspelad i smyg och den sju minuter långa sekvensen är bitvis outhärdlig att se. Fadern slår tills livremmen går sönder och fortsätter sedan med en ny livrem.

Filmen har givit opinionen mot barnaga nya argument, men det hemska är att lika många amerikaner otroligt nog har slutit upp bakom faderns ”rätt” att aga sitt barn.

I Sverige har de få tidningskommentarer som fällts andats avsky och oförståelse. Ändå är det just dessa primitiva och otidsenliga tankegångar om straff och belöning som alltmer tränger in också i svensk barnuppfostran.

Hårdföra ”supernannys” är rakryggat benhårda i tv och – det som är riktigt allvarligt – ”disciplinerings”-metoder som bygger på det amerikanska uppfostringsidealet med belöning och straff, oftast i de så kallade Kometprogrammen, köps in till våra skolor och förskolor.

Metoden har visserligen anklagats för att vilja ”dressera” barnen i stället för att försöka förstå dem, men blir trots det alltmer populär i skolorna och finns snart i de flesta kommuner i Sverige.

I besparingstider är det ju ett billigare sätt att få barnen att hålla sig på mattan än att lägga pengar på förskolepsykologer och resurspedagoger.

Metoden baserar sig på behaviorismens grundtankar om att forma människors beteenden, den förespråkar stjärnor på kylskåpsdörren för de lyckade och bestraffningar för de misslyckade genom att lärare och föräldrar ska ignorera de bråkigas beteende och undanhålla dem kärlek och guldstjärnor.

Frågan är då vilka barn som får guldstjärnor och vilka barn som ignoreras.

Går guldstjärnorna till de otrygga barnen till ensamstående föräldrar eller till dem som tidvis måste vistas ensamma hemma för att det inte finns barnomsorg?

Nej, knappast.

Systemet med belöning och avståndstagande befäster endast att otrygga barn känner sig än mer otrygga och misslyckade, och barn från kompletta, bra fungerande familjer känner sig än mer uppskattade.

Det är en utveckling som tar oss decennier tillbaka i tiden och som hotar att slå extra hårt mot utsatta arbetarklassbarn.

Som första land i världen förbjöd Sverige barnaga 1979 och gick före med en syn på barnen som andas respekt i stället för bestraffning.

Men i ett samhällsklimat med hårda nedskärningar, där individen själv allt oftare definieras som syndabock, passar det amerikanska idealet allt bättre.

Det handlar inte om att lyssna på vad det bråkiga barnet försöker säga. Det handlar om att få barnet att uppföra sig och bråken definieras därför som något som kan tränas bort genom negativ bekräftelse.

I rätt förpackning kan dessa otidsenliga tankar från 1950-talet till och med lanseras som något nytt och revolutionerande.

Men metoden delar in barnen i grupper, antingen är du lyckad eller också är du misslyckad.

Därför låter vi oss inspireras av de bestraffningssystem som ”supernannys” för med sig från ett land där fäder som pryglar sina barn fortfarande hyllas.

När Sverige förbjöd barnaga hade vi en vision om att alla i samhället ska mötas som individer och känna sig både viktiga och välkomna.
Det är därför hög tid för kommunerna att sluta lyssna på supernannys och Kometprogram. Annars hör vi nog snart röster som till och med vill återinföra barnaga.