José Manuel Villasclaras, Ainhoa Ruíz och Jemma Masdeu från Barcelona demonstrerar vid Plaza Catalunya i Barcelona.

Foto: Felipe Morales

José Manuel Villasclaras, Ainhoa Ruíz och Jemma Masdeu från Barcelona demonstrerar vid Plaza Catalunya i Barcelona.

 

Trots utbildning och världsvana kämpar unga spanjorer hårt för att slå sig in på arbetsmarknaden. Med Europas högsta arbetslöshet ser framtiden dyster för de ”indignerade” som LO-Tidningen träffar i Barcelona.

– Det krävs tydligen att de attackerar oss direkt för att vi ska agera. Men vi borde ha vaknat upp tidigare och tagit hand om varandra, säger Ainhoa Ruíz, 28, en av Spaniens drygt 20 miljoner arbetslösa.

Tillsammans med vännerna besöker hon Plaza Catalunya för att protestera mot nedskärningarna och en politik som de anser har krossat landet. Det här är barnen till Spaniens medelklass, en grupp unga med betydligt sämre framtidsutsikter än sin föräldrage­neration.

Ainhoa Ruíz är kulturvetare, och hade haft begränsade möjligheter att hitta ett jobb redan före krisen. Skillnaden då var att det gick att ta sig fram i den blomstrande turistsektorn, som bartender eller på kafé.

– Men jag fick sparken från det sista fiket jag jobbade på eftersom de hade tvingats anställa mig om mitt sexmånaderskontrakt hade förlängts.

Nu får hon hjälp med hushålls­kassa och amorteringar av föräld­rarna. Någon möjlighet att hitta ett nytt jobb inom den närmaste framtiden räknar hon inte med.

– Någonting måste förändras. Det som sker nu är en katastrof. Lönerna sänks samtidigt som skolan och vården försämras och vi måste betala mer. Allt detta kan bara leda till att ekonomin bromsar in ytterligare, säger hon.

Vännen José Manuel Villasclaras, 31, är lika uppgiven. Det har gått ett år sedan han sist hade jobb som IT-tekniker. Något alternativ har han inte hittat. För ett tag sedan tog arbetslöshetsför­säkringen slut och snart måste José Manuel Villasclaras säga upp sitt hyresrum och flytta hem till föräldrarna.

– Situationen ser bara ut att förvärras. Jag hoppas att det lättar igen om fem–sex år, säger han.

Vännerna konstaterar samtidigt att en arbetslöshet på över 20 procent hade fått ännu värre konsekvenser i andra länder. I Spanien finns en stor marknad för svartjobb och irreguljära kontrakt, samtidigt som familjerna sluter upp för varandra i kristid.

Med på torget finns även socialarbetaren Jemma Masdeu, 32, den enda av vännerna med fast jobb.

– Men inte heller jag känner mig trygg. Nu väntar nya åtstramnings­paket. Samtidigt är jag glad att vi inte är ännu yngre. De som helt saknat arbets­livserfarenhet är chanslösa, säger hon.

I likhet med tusentals andra unga spanjorer överväger Jemma Masdeu att emigrera om krisen förvärras.

– I så fall sticker jag till Brasilien eller någon av de andra nya ekonomierna där det finns möjlighet att skapa sig en framtid.

 

 

Jon Pelling