Är vanliga människors löner inte längre viktiga för svensk press?

I går sa industrifacken nej till medlarnas bud om nytt industriavtal för 500 000 löntagare.

LO-Tidningen och en rad fackförbundstidningar följer noga utvecklingen, men var är alla andra?

Det fanns en tid när svensk press tyckte det var viktigt att redovisa vad förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter skulle kunna ge för landets anställda, vare sig de arbetade inom industrin, vården eller inom handeln.

Intresset kändes ibland nästan överdrivet, med journalister som tålmodigt väntade timme efter timme utanför förhandlingssalar för att snabbt kunna få ut nyheten till läsarna: Så här mycket höjs din lön!” eller ”ingen uppgörelse, nu hotar strejk”.

I dag verkar det bara vara socialdemokratiska partiöverläggningar om hur partiet ska ställa sig till de senaste dreven som kan få journalister att slå läger utanför sammanträdesrum.

Nåväl, i går sa facken alltså nej till medlarnas bud på 2,4 procent i höjd lön.

Men 500 000 löntagare får därmed vänta på den kommande skillnaden i lönekuvertet. För skillnad blir det, och lönen, dessa hundralappar, är viktiga för vanliga industriarbetare, nästan lika viktiga som rut-bidraget kan vara för de journalister som med sina höga inkomster kan dra nytta av rut.

Och troligen skulle journalisterna också finna det tillräckligt intressant och kunna vänta tålmodigt både en och två timmar utanför dörrarna om det bara var rut-bidragets fortsatta existens som avhandlades där inne.

Bland dagstidningarna i Stockholm har Aftonbladet sänkt löneförhandlingarna så mycket att tidningen inte skriver en rad om fackens nej.
Aftonbladet ägnar i stället ett helt uppslag åt de senaste ryktena inom socialdemokratin om vad som egentligen hände förra hösten.

De övriga tidningarna har större eller mindre notiser om förhandlingarna.

Expressens läsare är nog de mest gynnade. En hel spalt om förhandlingarna ligger bredvid en stor artikel om att prinsessan Madeleines expojkvän blivit ihop med hennes bästa kompis.

Sammantaget är det bara att konstatera att vanligt folks lönevillkor inte längre är speciellt intressant i media.

Därför läser vi alltmer sällan om att alltfler heltidsarbetande faller under strecket för ”låg ekonomisk standard”, det vill säga att de tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten för befolkningen, eller att denna grupp med låg ekonomisk standard har ökat från 8,4 till 14, 5 procent av befolkningen under de senaste tio åren.

Men att borra sig in i vad några extra hundralappar kan betyda för vanliga människors vardag är ett utmärkt sätt att försöka skildra vad de nu pågående löneförhandlingarna egentligen handlar om.