Veckans CD: Camille

Franska artister tar tid = år på sig. Camilles förra album kom 2008 och först nu har hon gjort ett nytt. Det var en väl värd väntan. Liksom förra gången: en stor,  innehållsrik performance. Albumet börjar med muntlig poesi till atmosfäriska ljud (gator, fåglar), ett slags franskt poetry slam där Camille upprepar orden så rytmiskt och snabbt, snabbare, ännu snabbare att hennes ”deklamation” blir en sång. Hon sjunger stilla, melodiska ballader till sparsamt komp av stråkar och ljust, fingerplockat strängknäpp; än fransk chanson och än anglosaxisk singer/songwriting. Hon skapar sin egen form av rhythm & blues med sig själv som doakör, både med och utan ord. Hon kan också göra lekfulla, experimentella poplåtar, lite á la Yoko Ono. Sångspråket går från franska till engelska. Dessutom visar Camille att hon är ännu mer än en spralligt personlig performanceartist. Hon sjunger underbart vackert, också.

Bengt Eriksson