Foto: Adam Ihse

Undersköterskan Tina Granberg, 28, har gjort sina hundår som vikarie och timanställd. I början av året fick hon fast jobb i Alingsås kommun.

Hennes lön är familjens trygghet. Med ob brukar det bli 15 000 efter skatt. Maken Marcus, 30, är kvar som timvi­ka­rie i kommunen med varierande inkomst.

– Helst ska jag dra in 10 000 kronor i månaden efter skatt, berättar han.

Han behöver jobba 100 timmar för att nå dit. Ofta får han inte ihop mer än 80 timmar på en månad. På två år har han samlat på sig 250 las-poäng. Det motsvarar 250 arbetsdagar.

Målet är 300 poäng. Då får han företräde till vikariat och lediga tjänster. Om han får ett långtidsvikariat kan det gå fort att nå nästa gräns, 720 las-poäng. Då blir han fast anställd.

– Det skulle vara underbart att få ett schema och regelbunden inkomst. Nu hankar jag mig fram. Det är ingen skön sits. Ovissheten är skitjobbig, tycker han.

Deras son Sebastian, 4, ska få en lillebror i februari. Då ska Tina vara mammaledig och Marcus kan ta allt som erbjuds.

Nu är det Tinas schema som styr. Hon står för familjens fasta inkomst så hennes jobb går först. Tina jobbar oregelbundet inom psykiatrin. Marcus jobbar inom omsorgen och blir inringd till arbetspass på oregelbundna tider.

– Jag har alltid Tinas schema till hands. Om det krockar med hennes arbetstider måste jag säga nej.

Hans dröm är ett fast jobb. Det skulle innebära schemalagd arbetstid och större hushållskassa.

– Nu har vi så att det räcker till mat och hyra. Om Marcus får fast jobb kan vi betala av på billånet, spara till bar­nen och åka på semester tillsammans, säger Tina.

I somras hade Marcus ett vikariat på knappt tre månader, så han jobbade när Tina hade fyra veckors semester. Hon kunde bara ta semester två av veckorna när dagis var stängt, så släkt och vänner fick rycka in och hjälpa till med barnpassningen.

– Mina föräldrar ställer upp jättemycket, men till slut blir det nästan pinsamt att ringa dem. De jobbar heltid bägge två, berättar hon.

Sebastian går på dagis. Han är där minst två dagar i veckan för att hålla kontakten. I övrigt styr föräldrarnas arbetstider.

Båda trivs med sina jobb. De vill bara ha lite mer trygghet och större möjligheter att planera.

– Jag hjälper människor i deras vardag. Jag känner att jag är en viktig människa i deras liv, säger Tina.

Marcus säger att han aldrig har skrattat så mycket som har gör i sitt arbete med utvecklingsstörda.

– Jag skrattar med dem, inte åt dem. De har så skön humor.