Enligt Sifos senaste mätning (okt 2011) har S halkat ned på 25,5 procent i väljarstöd! Samtidigt föredrar 68 procent Reinfeldt som statsminister. Är loppet redan kört inför valet 2014? Vårt svar är nej – under vissa förutsättningar.

Låt oss börja med den dominerande borgerliga problemformuleringen som dominerar den politiska debatten. Låt oss kalla denna för ”medelklassanalysen”. Medelklassen förutsätts vara nästan enhetlig (inte uppsplittrad i skikt av löntagare med olika livsvillkor) samt ha borgerliga värderingar. För att vinna val måste partierna vinna denna medelklass, vilket kräver att partierna vrids åt höger. Detta tänkande förs fram inte minst av högerfalangen inom S.

Mot medelklassanalysen ställer vi en annan ”berättelse”. Den handlar om industrins betydelse för ekonomin och industrins koppling till det övriga samhället. Låt oss belysa detta i siffror:

• Värdet av exporten motsvarar i dag cirka 50 procent av hela BNP. Det är dubbelt så högt som 1970, och en av de högsta andelarna i världen.

• Tillverkningsindustrin svarar för cirka en tredjedel av det förädlingsvärde (eller nyskapade värde) som räknas in i BNP.

• När det gäller forskning och utveckling (FoU) inom landet står företagen för 65 procent (staten 25 procent).

• Värdet av varuexporten har fyrdubblats mellan åren 1965 och 2005.

Om arbetarrörelsen ska återta det politiska initiativet måste S sätta fokus på industrins roll och med dess hjälp ”spränga” medelklassanalysen.

Men industrin utvecklas inte i ett vakuum. Försvinner industrin dras mattan undan för välfärden. Denna grundläggande insikt saknas i hela den politiska debatten.

Dagens och framtidens industriarbete både kräver och skapar förutsättningar för utbildning och FoU.

Dessutom blir producenter av både varor och utbildning sjuka. Vård krävs för att komma tillbaka i arbete och det ömsesidiga beroendet mellan producenter av varor, utbildning och vård är uppenbart, förutom att vi alla behöver omsorg när vi blir äldre, precis som då vi var små. Producentperspektivet spränger därmed den konsumentbaserade medelklassanalysen.

Vill S återta initiativet i samhällsdebatten kan partiet inte kapa banden till LO. I stället bör de utökas även till TCO och grupper inom Saco. I stället för en passiv anpassning till en abstrakt medelklass, som påstås innebära högerpolitik, krävs en aktiv allians producenter emellan. I stället för att kapa banden till facket krävs allianser över fackliga gränser.

Antalet anställda i de svenska storföretagen (oftast industriföretag) har ökat med 30 procent på drygt 20 år. Men ökningen sker ofta utomlands! I Sverige däremot minskade jobben inom industrin med 270 000 under samma period.

Men inte bara var investeringarna görs utan också förhållandet mellan investeringar och aktieutdelning är ett problem. Enligt en kartläggning i tidningen Dagens Arbete var investeringarna inom tjugo av de största svenska industriföretagen år 2002 dubbelt så stora som utdelningarna. Fyra år senare var aktieutdelningen nästan dubbelt så stor som investeringarna. Det handlar uppenbarligen också om makten över vinsterna.

Ingen kan säga om S vinner valet 2014. Men arbetarrörelsen kan komma igen. Detta kräver dock att den höger inom socialdemokratin som vill kapa banden till facket slås tillbaka. I stället måste facket sätta tonen.

Vad det ytterst handlar om är makten över produktionen. Kan arbetarrörelsen ställa denna fråga i centrum kommer många fler att verkligen kämpa för ett maktskifte 2014 än vad dagens opinionssiffror anger.

Andreas Löfdahl
metallare Volvo LV Umeå

Åsa Eriksson
undersköterska äldreomsorgen, Kommunal

Jan Hägglund
Handelsmedlem, ledamot kommunfullmäktige Arbetarpartiet