Förhandlingarna om Iraksanktionerna 2001 var långa och länderna i säkerhetsrådet oense. När luften och stämningen i det lilla rummet i FN-högkvarteret var som sämst fick Storbritanniens representant Carne Ross en idé.

Han bad en kollega ta med en skiva med sin favoritlåt till rummet. Wild Wood med Paul Weller spelades. Nästa dag valde delegaten från Bangladesh en vacker kärlekssång och tredje dagen var det Kinas tur. Stämningen i rummet lättade.

Men då den irakiske ambassadören hörde talas om det tyckte han att man förringade nödsituationen i hans land. Så spreds historien också snabbt i Mellanöstern.

Carne Ross tyckte först att kritiken var orättvis, men han har ändrat sig. Den pekade på ett djupare problem: avståndet mellan diplomater och den verklighet de diskuterar.

Ross själv arbetade med Irakfrågan i fem år, utan att någonsin själv besöka landet. Tre år senare sa han upp sig, ångerfull över sin egen inblandning i Irakpolitiken och övertygad om att dagens system inte fungerar.

När jag träffar honom på ett trottoarcafé i London har han just publicerat sin andra bok, The Leaderless Revolution, och kastar i sig en snabb middag innan han ska föreläsa för en fullsatt sal på London School of Economics.

– Problemet med diplomatin är att dess kultur är kylig, bortkopplad från det som händer – och det är ett avsiktligt avstånd – men det största problemet är att den bygger på det vi kallar ”nationalintresse”, säger han.

– Jag tror att människor är humanare än staters kalkyler, fortsätter Ross, men när vi förespeglas att frågorna är i regeringarnas hand undandrar vi oss själva från ansvar.

Han pekar på spanska inbördeskriget, då fler än 30 000 frivilliga från ett femtiotal länder reste till Spanien för att stödja republikanerna.

Varför gör man inte så längre?

– Kulturer ändras av människors beteenden och ingen har några positiva exempel på människor som gör så nu. På något konstigt sätt har vi, under det senaste halvseklet, kollektivt vant oss vid en modell där vi gör ingenting, och vi ber våra regeringar göra allting, en uppgift de uppenbart inte mäktar med, svarar Carne Ross.

Det gäller att återknyta kontakten mellan människor genom att agera tillsammans, göra meningsfulla saker tillsammans, säger Ross och vi går över gatan till föreläsningssalen. Därinne presenteras han som en som ”gått från att vara en cocktailsmuttande maktspelare till att bli en slags anarkistisk intellektuell aktivist” och presentatören tillägger:

”Det senare låter mycket mer spännande.”

FOTNOT: Carne Ross driver nu den fristående organisationen Independent Diplomat.

Sven Cahling