Bristen på program sägs vara Ockupera Wall street-rörelsens akilleshäl. Men det kan lika gärna vara dess styrka, så länge grundkravet består: Stoppa bankernas oansvariga verksamhet.

I så måtto är likheterna med det som hände under revoltåret 1968 påfallande.

Även då hade de grupper som gick ut på gatorna väldigt olika mål. Gemensamt fanns inte mycket av politisk programplattform, däremot en ilska mot den starkt kontrollerande överhet som präglade västvärlden.

Men trots de spretiga kraven; förändringarna blev stora och bestående.

– Martin Luther King hade inte heller något fast program. Han sa ”I have a dream”, inte ”I have a plan”, säger i dag Linnea Palmer Paton, en av Ockupera Wall street-rörelsens förgrundsgestalter, som i veckan var på tillfälligt besök i Sverige.

Hon beskriver människornas ilska över bank­ägarnas vinstuttag och de ansvarslösa bankaffärer som gjort så många amerikaner arbets- och hemlösa.

Samtidigt är det nu vanliga människor, de 99 procenten, som tvingats hålla ansvarslösa banker vid liv genom statliga stödpaket.

Flera banker, som svenska Nordea, höjer nu återigen vinstkraven, mitt under eurokris och tilltagande finansoro, som om finanskraschen aldrig existerat, som om Grekland inte finns.

Nordeas och andra bankers ansvarslösa hållning visar tydligt att i bankägarnas värld betyder de kortsiktiga vinsterna allt och ett fungerande banksystem intet.

Men eftersom ett fungerande finanssystem är nödvändigt för att säkra arbetstillfällen och företags överlevnad är det hög tid att lyssna på Ockupera Wall Streets egentligen enda samlande krav:

Sätt grimma på bankerna. För att försvara vanliga människors jobb och egendom.