Oenigheten mellan LO-förbunden gör att acceptansen för industrins lönemärke blir osäkert. Och det är för tidigt att säga hur statliga Medlingsinstitutet kommer att hantera en konflikt om kravet på jämställdhetspott, konstaterar institutets egen jurist Kurt Eriksson.

– Vårt uppdrag är att arbeta för den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll, säger han. Hela systemet bygger dock på att industrins avtal accepteras som norm och märke för den övriga arbetsmarknaden. Finns inte acceptansen blir det mycket svårare. Och det blir mer besvärligt för oss att upprätthålla vår medlarroll.

Kurt Eriksson säger också lönenivån i industrins avtal kommer ha betydelse för hur stort gillande ett sådant avtal möter i andra branscher.

Medlingsinstitutet är en statlig myndighet och den styrs av politiska beslut. Uppdraget är bland annat att medla i konflikter på arbetsmarknaden och att verka för att industrins löneavtal utgör norm för andra avtal.

Elva av LO:s fjorton förbund har ställt sig bakom en avtalsplattsform som bland annat innehåller krav på 100 kronor extra till avtalsområden med en genomsnittslön lägre än 22 400 kronor i månaden. Tre industrifack, IF Metall, GS och Livs, ställer inte upp på en sådan pott.

Samtidigt är det de tre som förhandlar först och förväntas skapa normen för de andra. Det betyder att det normerande avtalet inte kommer att innehålla någon jämställdhetspott. Vilket i sin tur betyder att en stor majoritet av LO-förbunden vill se större lönepåslag – åtminstone på avtalsområden med låg lön – än det som blir industrinorm.

– Vi kommer att tillsätta medlare om det blir en konflikt kring kravet på en jämställdhetspott. Vår strävan är att slå vakt om industrinormen, men vi vet inte vad slutresultatet blir, säger Kurt Eriksson.

Han berättar att det i förra avtalsrörelsen etablerades en ny norm bland annat på handelns område. Då fanns det en arbetsgivarorganisation som gick med på extra påslag till de handelsanställda. Dessutom säger Kurt Eriksson att ökningen av den sammanlagda kostnaden för arbetsgivare i handeln var ganska lik industrinormen, eftersom den extra lönehöjningen betalades med ändringar av allmänna villkoren och av att höjningen av lägstalönerna inte var lika stor procentuellt räknat som lönepåslaget.

Bland industrins parter finns inget gemensamt svar om hur kraven på extra lön till lågavlönade ska hanteras. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe säger att det inte finns något utrymme för att göra höjningar utöver industrinormen.

– Industrins normering är avgörande för den svenska ekonomi och för tillväxten. Alternativet är en sådan huggsexa som vi haft tidigare och då åt inflationen upp löneökningarna, säger han.

Även om IF Metall inte står bakom LO-plattformens krav på jämställdhetspott förklarar avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä att det måste vara möjligt med relativa lönejusteringar – att någon grupp får större lönepåslag än andra.

­– Hur vi tar ställning till extra påslag kommer att bli en bedömning när det blir aktuellt i förhandlingarna, säger han.