Långt borta är de dagar då Telia hette Televerket och hade ambitionen att leverera fungerande telefoni till alla.

I dag monterar Telia i stället ned sitt fasta telefonnät i gles­bygden.

Men det är inte av ondska som Telia kastar ut människor i oviss­het och teknisk larmskugga.

Förklaringen stavas i stället vinst­maximering och avreglering.

I regeringens proposition för Telias verksamhet skrev dåvarande näringsminister Anders Sundström våren 1998 att staten skulle skilja på sina roller som reglerare av telemarknaden och ägare till en av aktörerna.

På så sätt uppfyllde Sverige EU-direktivet i frågan och ökade sta­tens trovärdighet när ”Telia inte längre uppfattas som ett verktyg för den svenska telepolitiken”.

Telepolitiken, var det sagt, skulle nu regleras genom lag­stiftning medan Telia skulle maxi­mera sin vinst som alla andra aktörer.

Att det mobila nätet fungerar sämre eller inte fungerar alls när nu gamla olönsamma koppartrådar monteras ned är alltså en fråga för lagstiftarna. Telia gör bara som de blivit tillsagda, maxi­merar vinsten.

Och återigen måste vi i avregleringarnas spår ställa oss frågan:

Ska de allmänna nyttigheter vi alla har hjälpts åt att bygga upp och betalar för verkligen bara tillhandahållas när de företag som tagit över driften anser att det är tillräckligt vinstgivande?

Vid årsskiftet inleds avreg­leringen av landets kollektivtrafik.

Hur många turer kommer då att läggas ned för att de inte maxi­merar vinsten för det privata bussföretag som tar över från det landstingsägda?

Det är alltså inte bara koppar­kablar som försvinner från våra vägar.

Även busshållplatser utanför storstäderna riskerar att snart bli ett minne blott.