Christer Hermansson

Foto: Anders Wiklund

Christer Hermansson är både kulturchef i Strängnäs och skönlitterär författare. Men vägrar hålla isär de två yrkena. Han spelar i stället ut dem mot varandra, på ett sätt som är både roande och tankeväckande.

De två romanerna om Oliver C. Johanssons karriär från bibliotekarie i Södertälje till en chefsposition i kommunen Strangeness (!) är vanvettigt roliga, men ger också en viktig psykologisk inblick i offentlig förvaltning av i dag.
Ich bin ein Bibliotekar och Kulturchefen är inte självbiografiska. Snarare använder de romankonstens absurditet för att skildra vad yrkes­rollen gör med en människa.

När Christer Hermansson ska debattera, i bok- eller artikelform, eller framträda, görs också det med litterära medel. Det mest talande exemplet är de läderbyxor som upphöjts till symbol för den moderna bibliotekarierollen. De har huvudrollen i pamfletten Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? och hänger numera i kulturchefsrummet i Strängnäs, jämte andra troféer och ett nogsamt urval av böcker, egna och andras.

Övervägandena bakom den scenografin finns beskrivna i hans senaste bok Det är jag som är chefen! Om det subjektiva chefskapet (Btj):

”Jag har försökt att uttrycka mitt eget, kulturchef Christer Hermanssons, varumärke genom ett antal detaljer […] Den subjektiva chefen agerar dynamiskt och vågar sticka ut.”

Ironin hörs tydligt. Han vet att han uttrycker sig på ett främmande språk, managementsförvaltningska. Men upproret är också på allvar. Och det är därför resultatet blir både litteratur och chefshandbok. Samtidigt.

Jag träffar Christer för en fika under en av hans museironder i huvudstaden.

Jag lanserar genast min hypotes: Att det ”subjektiva chefskap” som boken instruerar i är en nödvändig strategi för att skapa en fungerande organisation under New Public Management – detta att den offentliga förvaltningen sen ett par decennier har förändrats i grunden och nu bara går ut på att mäta effektivitet, under ständiga hot om ytterligare nedskärningar.

Christer bekräftar att hans yrkessituation speglas i boken. Ett lean-tänkande genomsyrar alla kommunala verksamheter, även kulturen, och han möter det bland annat med ”humor management”.

Inom en del sektorer är effektivitet lättare att mäta, men för kulturen uppstår en yrkeskonflikt, som Christer Hermansson ofta tar upp både internt och i rollen som en av landets mest aktiva biblioteksdebattörer.

– Man kan mäta besöksstatistik, men enligt bibliotekslagen är läsfrämjande alltjämt det primära. Därför måste vi bibliotekarier gå emot marknadstänket och stå för att vi är elitistiska. Vi sysslar med folkbildning. Vi skapar mening. Men hur ska mening redovisas?

Och uppgiften blir inte lättare av att Christer Hermansson misströstar om framtiden:

– Pengarna kommer att minska. Och då läggs alltmer ut på entreprenad.

I det läget fick han erbjudandet att skriva en managementbok, och verkställde i rasande fart.

Det är jag som är chefen! består av korta prosastycken fulla av goda råd om hur man ska bryta upp den egna auktoriteten.

Där hans alter ego i romanerna, Oliver C. Johansson, föreslår nedrigheter som att avsiktligt tilltala medarbetarna med fel förnamn, står Christer Hermansson, som person, debattör och chef, för en etik som går ut på att frigöra männi­skors resurser genom att minska deras rädsla.

– Min farsa var betongarbetare. Han låg som en dörrmatta inför makten.

Så det finns en revansch i författarskapet, och i tjänsteutövningen, och i synen på folkbildningen. En konstruktiv revansch. Som får extra stuns i trånga tider när många är rädda och anpassar sig. Till ledningen och/eller till tidsandan.

På många arbetsplatser, kanske de flesta, skulle det subjektiva chefskapet och den frihet det överlämnar till medarbetarna ännu vara en omöjlighet. Men jag tänker att har man som Christer Hermansson ett jobb vars produktivitetsmål är att få innevånarna att instämma i kommunens slogan ”Dynamisk idyll”, då blir det tvärtomtänk han förespråkar motiverat; inte minst att i personalmötena foga in utrop på italienska och citat från obskyra modernister.

”Det subjektiva chefskapets manifest” i tretton punkter avslutar boken.

Punkt 1: Den subjektiva chefen är alltid personlig och behandlar medarbetarna med respekt.
Punkt 2: Den subjektiva chefen anser att medarbetarna är smarta, snabba och snygga.

Punkt 13: Det svåraste med det subjektiva chefskapet är att du måste bedriva det själv. Ingen annan kan göra det åt dig.

 

CHRISTER HERMANSSON

Yrke: Kulturchef och skönlitterär författare.
Ålder: 48 år.
Bor: I Strängnäs.
Läser just nu: Ansökningar till den statliga ut­redningen Kulturbryggan, som ger bidrag till kulturell förnyelse, där han jobbar som bedömare.
Aktuell: Med handboken Det är jag som är chefen! (BTJ ­Förlag), som avslutas med
”Det subjekti­va chefskapets manifest”.
Klassiker: Sången ”Jag är kommunanställd” ur romanen ­Kulturchefen, finns på Youtube.

FOTNOT: Lean går ut på att identifiera och eliminera alla faktorer i produktionen som inte skapar värde för kunden – mer värde för mind­re arbete.