Ett ”möjlighetskapitalbolag” läser jag i LO:s medieutredning. Och låter ordet sjunka in. Försöker förstå. Alltså ett bolag med kapital som ska satsa på möjligheter. Möjligheter i det här fallet rör sig om vänsterpropaganda. Redan 2009 satte sig en grupp, med vad man kan förmoda, rörelsens främsta mediestrateger för att fundera på vad LO ska göra med sina 150 mediemiljoner.

Det är inte utan att man undrar hur många manglande möten, studiebesök och mejlkonversationer som krävdes innan någon kläckte idén om möjlighetskapitalbolaget. Nu funderar jag inte längre på ordet. Jag småler. Nej. Jag skrattar. Åt att LO:s främsta mediehjärnor inte har något bättre att komma med.

Unikt är att det är den andra medie­utredningen på raken som består enbart av LO-toppar. Ingen chefredaktör från någon av fackförbundstidningarna, inga journalister. Ingen branschkunnig.

Utredningsuppdraget denna gång var: Se hur behovet av samhällsinformation via tidningar inom LO-familjen kan utvecklas, men se också över hur LO och förbunden kan nå ökad slagkraft och kostnads­effektivitet i opinionsbildningen och i den indirekta medlemsinformationen.

Utifrån det uppdraget har utredning­en kommit fram till att de 150 miljoner kronorna ska satsas i möjlighetskapi­talbolaget – där vänsterentreprenörer ska söka pengar för opinionsarbete. För rättvisans skull ska nämnas att informations- och kommunikationsbitarna också får utrymme. Det föreslås att en förbundsgrupp bildas och en gemensam webbredaktion för information.

Detta ska inte sammanblandas med journalistiken – som får det minsta utrymmet i LO:s utredning. Enligt ordföranden Wanja Lundby-Wedin (LO-Tidningen nummer 33) ska en kraftsamling göras kring fackföreningens starkaste tillgångar, tidningarna.

Kraftsamlingen innebär, enligt utredningen, att samtliga LO-tidningar ska produceras i ett gemensamt mediehus. Det är allt. Paradox eller rent av oärlighet är min reaktion. Inte en krona av de 150 miljonerna ska tillföras journalistiken. Nej, journalisterna ska sitta i samma lokal för att spara pengar. Det låter inte som en kraftsamling.

Jag undrar hur LO:s mediestrateger tänker. Att journalistiken inte kan hjälpa medlemmarna att få insikt i sin omvärld. Men att propaganda genom möjlighetskapitalbolaget är framtiden.

Förmodar att LO-ledningen inte litar på oss journalister. Vi går ju våra egna vägar och granskar också facket.

Som journalist på Dagens Arbete är min självklara uppdragsgivare de enskilda industriarbetarna. Inte förbundsledningen i Stockholm. Men det är inte lika självklart för alla. Mer än en gång har jag mötts av oförstående proffsfackliga som tycker vi borde skriva annorlunda. Och de gånger jag skriver kritiskt och granskar ägarna råkar jag ofta ut för onda ögon eller arga telefonsamtal. Något de flesta av mina kollegor inom fackförbundspressen har erfarenhet av.

Fackförbundstidningarna är de enda medierna som kontinuerligt bevakar arbetsmiljö, arbetsrätt och villkor på svensk arbetsmarknad.

Min arbetsplats Dagens Arbete har de senaste åren satsat allt mer på undersökande journalistik. En satsning som belönats med utmärkelser som Guldspaden, fler citat i andra medier och ökad trovärdighet. Just trovärdigheten kommer sig av att vi även granskar de egna ägarna.

Om andra journalister och redaktörer tvivlade det minsta på trovärdigheten skulle vi aldrig nå ut.

Vårt uppdrag inom fackförbundspressen är att journalistiskt beskriva arbetets villkor. Något som allt mer sällan syns i andra medier. När vi lyckas göra angelägen journalistik om LO-medlemmarnas vardag som uppmärksammas i den politiska och den allmänna debatten så borde vi anses lyckas med uppdraget.

För oss riktiga journalister är det självklart. Bra, trovärdig journalistik om LO-medlemmarnas vardag och villkor ger genomslag. LO:s mediehjärnor gör en annan analys. Opinionsarbete och propaganda genom möjlighetskapitalbolaget är vad svenska industriarbetare, byggnadsarbetare, undersköterskor, skogsarbetare och restauranganställda behöver.

Slutsatsen kan inte vara annan än att LO inte har kompetens att komma med bättre förslag än möjlighetskapitalbolaget. Och ur ett historiskt perspektiv är inte slutsatsen särskilt kontroversiell.

Arbetarrörelsen kan inte skryta med några större framgångar i sitt medie­ägande genom åren. En förklaring är ständiga sammanblandningar av journalistik och propaganda. Läsare och fackmedlemmar förstår skillnaden. De vill inte bli pådyvlade en åsikt. Då blir de förbannade och slutar läsa tidningen.

Marcus Derland

Reporter och journalistklubbens ordförande på Dagens Arbete