– Det är dags att sluta prata om demokrati.

Så avslutade den franske filosofen Jacques Ranciére sin mångbesökta föreläsning på Södra teatern i Stockholm.

Han menade att i en värld som bygger på expertvälde och folkförakt är det bättre att söka sig annorstädes än till politiken, att istället söka upp avbrotten i den konsensus som råder uppifrån.

Han har en sån grundmurad tro på de kollektiva sammanhangens förmåga att ta fram mänskors verkliga förmågor. Föreläsningen anknöt därför mycket till de pågående upproren i arabvärlden och Occupyrörelserna. Rancière hade en fiffig formel för vad som pågår, som handlade om tid och rum.

Tanken var ungefär att när bristen på anställningar skapar en massa folk som har gott om tid kan de använda den tiden till att ta över offentliga platser och göra dem till politiska arenor, där deltagarna åter blir subjekt.

Men den finaste formuleringen av hans genomtänkta anarkism kom ändå under frågestunden, när han sa ungefär så här:

– Jämlikhet är inte ett mål utan ett grundantagande.

Det vill säga ingenting som ska komma sen, utan redan finns, bara vi släpper fram den mellan oss. Ett slags radikalt ”Guds rike är mitt ibland er.”

Samtidigt utkom på svenska Rancières viktigaste bok, Den okunnige läraren, som kommer att presenteras utförligt i tidningen framöver. Den handlar om artonhundratalsfolkbildaren Joseph Jacotot, vars gärning vänder upp och ner på det mesta som tänkts och sagts om kunskap och makt.