Alla skäl till kalas är bra och 90 år låter maffigare än 35. Men LO-Tidningen är just 35 år. Om den tidens 35-åring teleporterats till år 2011 skulle hon känna sig förvirrad. Och nu tänker jag inte bara på den höga arbetslösheten, Iphones, alla tevekanaler eller det fria skolvalet. Utan på samhällsdebatten, och därmed vår jubilar – LO-Tidningen.

LO-Tidningen fick direkt en stor läsarskara i borgerliga partier och direktionsvåning­ar. Att vara uppskriven på cirkulationslistan var lika självklart som att köa för Veckans Affärer eller Affärsvärlden, det gällde att veta hur motparten tänkte i arbetsmarknadsfrågorna.

Åmanlagarna, las den viktigaste av dem, var på plats. Mbl klubbades i riksdagen 1976. Skulle den ge verkligt fackligt inflytande eller bli en varningssignal före överkörning? Mest det senare skulle det visa sig.

1976 röstade svenskarna fram den första borgerliga regeringen på 44 år. Här skulle motmobiliseras. I efterhand visade sig regeringarna Fälldin (och parentesen Ullsten) i praktisk politik vara mer vänstersossiga än någon senare S-regering. Men det kunde man ju inte veta då.

LO-Tidningen hade förstås också läsare i den vänstrare vänstern som ständigt kritiserade terminologin. Vadå arbetsgivare och arbetstagare, det handlar inte om någon jävla välgörenhet. Arbetsköpare och arbetssäljare skulle det vara, och då – när arbetslösheten med dagens mått var obefintlig – låg det något i det. Men de etablerade orden stod sig. Och lika bra är det. Verkligheten har inte ändrats av att socialbidraget döpts om till försörjningsstöd.

Så var det löntagarfonderna. Inom borger­ligheten kommer LO-Tidningen alltid att bli hågkommen för utrop som ”Med (löntagar)fonderna tar vi successivt över”. Det var 1978. Jag gick på gymnasiet. Mamma tyckte att jag skulle bli tandläkare, pappa hade ett annat förslag: LO-ekonom. Det var livet på en pinne. Få forska och fundera tämligen fritt och när som helst få tillträde till medier för att diskutera.

Då visste alla samhällsintresserade – och de var bra många fler än nu – vilka Rudolf Meidner och Gösta Rehn var. Den tidens Muf spelade gatuteater och gav ”Alice i Meidnerland”.

Muf slutade snart att spela gatuteater, men P-O Edin eller Dan Andersson förklarade sakernas tillstånd i radio och teve mest varje dag. Men vem vet vilka som varit LO-ekonomer under senare år?

På 1980-talet hade varje stor riksredaktion åtminstone tre arbetsmarknadsreportrar som kastade sig över LO-Tidningen när den kom. Här fanns artiklar att spinna vidare på. Vi skrev om förfärliga arbetsmiljöer, förslagen till löntagarfonder och rätt till styrelserepresentation. Vi bevakade avtals­rörelserna, samlade övertidsberg men lyckades inte samla oss till facklig kamp mot idiotbevakningen av gubbar som tävlade i grenen bäst sittfläsk. Det var alltid någon reporter som tyckte det var ojust mot publiken att inte sekundmeddela när uppgörelsen om avtal med löneutvecklings-, förtjänst­utvecklings- eller prisutvecklingsgaranti var klar. Fattades bara garantiutvecklingsgaranti.

Med 1990-talskrisen förändrades allt. Politiker, reportrar och fackligt aktiva insåg att verkligheten var komplex. Den organisation i dag som mest står för entydig tvärsäkerhet är Svenskt näringsliv, och det ger inte pluspoäng.

LO-Tidningen skildrar sedan länge dilemman. Av mina egna artiklar minns jag bäst de om högsta och lägsta arbetslösheten. Jag åkte till Ljungby och Pajala. Trucktillverkaren hade gjort allt enligt Svenska modellboken. I stället för att säga upp lageranställda fick de Amsutbildning till CNC-operatörer. Men när hjulen började rulla gick de tillbaka till lagret, trots att lönen sjönk med flera tusenlappar. CNC var för ensamt, tråkigt och ansvarsfullt. I Pajala ansåg Arbetsförmedlingen det legi­timt att inte söka jobb hos företaget som ägdes av laestadianer.

Komplicerat. Och komplikationer har inte samma dragningskraft som osande reportage. Och varför grotta ner sig i avtalsrörelser när de senaste årens reallöneökningar främst kan tillskrivas jobbskatteavdragen?

LO-Tidningen står inte i centrum längre. Men den är inte sämre för det. Tvärtom. Den är värd fler läsare.

Nu har LO för femtielfte gången gjort en medieutredning och ska satsa 150 miljoner kronor i ”möjlighetskapital” för ”duktiga entreprenörer” med verksamheter i vänsterdebatten som ”på sikt ska bli självförsörjande”. Det doftar tulipanaros.

Varför inte i stället se till att sprida det som finns, LO-Tidningen till exempel. Låta dem som anmäler sig få tidningen gratis, såväl LO-medlemmar som andra.

Malin Siwe