Jag skriver det här på kvällen den 10 oktober. Det är litet bråttom, som alltid när jag ska lämna en text. Och jag känner mig en aning okoncentrerad: Överallt i den svenska medievärlden blåser det nu, denna kväll, och den som står med svårt skrynkliga kläder är S-ordföranden Håkan Juholt. När det här går i tryck kan denna affär redan vara överspelad, han kan ha fått avgå eller han sitter kvar. Blåsten sopar marken. De viktiga frågorna virvlar bort i de mediala rännstenarna.

En fruktansvärd antipolitisk vind böjer ner alla idépolitiska lövverk och grenar till marken så att allt som till slut finns kvar är privatekonomi – kvitton, regler för riksdagsmäns bostadsersättning, en enskild persons moral eller bristande moral. Allt annat nedsläckt: avtalsrörelser, klimathot, massarbetslöshet.

I trettio års tid har den där vinden piskat Sveriges, Europas och världens löntagare. Överallt frustrerade löntagare, en atomiserad arbetarklass, ett klassamhälle djupare än tidigare. För klassamhället försvinner inte, det talas period­vis bara mindre om det. En mardröm realiseras: klasskänslorna är starkare än vad de varit på flera generationer, men de kanaliseras i huvudsak i ilskan gentemot politiker och i synnerhet mot rörelsepolitiker och ofta mot fackliga företrädare, så att den politik som de icke-privilegierade är som allra mest i behov av degraderas.

Hur har det kunnat bli så här? Att vi i dag genomlever den mest politiserade eran i modern historia utan att det ens blir förstått? Politiseringen kommer från höger. Den betraktas inte ens som politisering. Jag kallar det antipolitik. Föreställningen att det offentliga ska hålla sig borta från samhälle och marknad och att kollektiva strävanden är omoderna.

Antipolitiken är – för att travestera Lenin – borgerlighetens högsta stadium: våra innersta reaktionsmönster har blivit privatmänniskans reaktionsmönster, inte den sociala och solidariska människans.

Medialiseringen gör ett Hollywood av alla samhälleliga skeenden tills vi till slut inte begriper någonting. Enorma sfärer i samhället mörkläggs, främst arbetslivet. Jo, städare, montörer eller kontorister ser världen genom sina arbeten och blir ilskna, varje dag, på hierarkier eller usla löner. Sedan kommer de hem och ser i stället världen genom den medelklassnorm som samtliga medier vill trä på oss som en tätt sittande trikå och ilskan rinner bort eller riktar sig mot folkvalda, men sällan mot den marknad vi aldrig röstat fram.

Genom åren, när jag sett den där antipolitiska vinden piska, har fackföreningspressen ofta erbjudit perspektiv och ögonöppnare. Dagens Arbete, Mål & Medel, Kommunalarbetaren och många andra fackliga publikationer har jag kunnat öppna i känslan av att hamna på rätt köl igen, efter att ha virvlat genom de borgerliga medierna. Arbetets stora värld – omgiven av de arbetslösas och de utförsäkrades värld –  öppnar sig självklar. Det är just en värld. Med andra berättelser, andra värderingar än de officiella. Och den är på något sätt pålitlig: partier kan svänga åt vilket håll som helst. Men de organisationer som direkt formas i magnetfältet mellan arbete och kapital tvingas till ett slags bister klarhet.

LO-tidningen varje fredag: Först ledarsidan, därefter kultursidorna, sedan nyheter och reportage. Jag vet inte hur många gånger genom åren som jag ringde till förre chefredaktören Martin Lindblom för att be honom förklara vad fan som menas med exempelvis det senaste utslaget från EG-domstolen. Men varje fredag, nåja inte varje, har jag också tänkt att det jag lyfter upp från dörrmattan under brevinkastet är – ett frö. Ett utkast till något, som borde vara större, mer omfattande.

Varför nås jag inte varje dag av den värld som LO-tidningen skildrar? Jag är inte naiv när jag säger det. Jag vet, inpå bara kroppen, vad det innebär att arbeta på och driva en dagstidning. Jag vet vad annonsmarknader är. Vad det kostar att bära ut tidningar. Hur det låter på ett tryckeri. Jag är inte naiv.

Det är arbetarrörelsen som är naiv. Och dum. Och hukande. Den låter sig piskas ner av den antipolitiska vinden så att hela världar av arbete blåser bort – när den i stället borde resa på sig och ropa mot vinden. I en digital värld innebär det inte bara en dagstidning i papper, utan sajter som uppdateras varannan minut och reser anspråket att berätta om en annan värld än den borgerliga.

Blåsten sopar marken.

Göran Greider