Pernilla Lindh

Foto: Kristoffer Sandberg

Nu lämnar Pernilla Lindh in sin domarkåpa för gott. Hon och hennes arbetsplats, EU-domstolen, har kritiserats för att sätta frihandel före sociala rättigheter. Själv är hon tvärsäker: En domstol är aldrig politisk.

Laval 2007. Strax före hade Vikingmålet avgjorts. Strax efter kom domar i Rüffert- och Luxem­burgmålen. Väldigt kortfattat kan EU-domstolens tolkningar i målen sammanfattas som att fackliga krav på företag inom EU – som en strejk för bättre villkor för gästande arbetstagare – aldrig får bli ett hinder för företags möjligheter att röra sig över nationsgränserna i unionen.

Facken i Europa såg rött. Domstolen gynnar EU:s frihandel på bekostnad av arbetstagares rättigheter, sägs det. ”Klåfingriga jurister” var till exempel Wanja Lundby-Wedins betyg efter Lavaldomen.

Själv känner sig Pernilla Lindh varken klåfingrig eller kritiserad.

– Nej. Facket kanske inte gillar en tolkning. Ibland vinner man, ibland anser man sig förlora för att man bevakar ett intresse. Men folk tror alltid att allt som går emot dem är någon annans fel.

Som en parentes kan nämnas att under Pernilla Lindhs 16 år som Sveriges representant vid EU:s högsta juridiska instans, har hon aldrig själv sökt tjänsten. I stället har hon blivit tillfrågad av olika ministrar. Samtliga socialdemokrater.

I förra veckan, ett år innan hennes nuvarande mandat går ut, lämnar hon domstolen i Luxemburg.

– Jag är 66 och tycker faktiskt det är nog. Man ska sluta när man är, jag ska inte säga som bäst, men man borde vara det efter så lång tid. Jag har varit här sedan Sveriges anslutning 1995.

Då var hon och finska kollegan Virpi Tiili de enda kvinnorna i domstolen. I dag är drygt en av fyra kvinnor.

– Klart det var mansdominerat, vi var ju först. Att vi hade varandra var väldigt nyttigt. Du vet hur kvinnor är, man pladdrar om allt. Det hade jag nog inte gjort med någon av herrarna. Men det behövdes inte. Jag hade Virpi. Hon hade mig.

Närmare 700 ärenden om året kommer in till domstolen. Antalet har ökat, konstaterar hon. Nya länder har anslutit. Och domstolen har i och med nya fördrag också fått fler områden att tolka. De flesta fall är så kallade förhandsavgöranden, till exempel Laval. Det innebär att ett lands domstol behöver EU-domstolens hjälp att reda ut juridiken.

Hur beskriver du domstolens påverkan på medlemsländerna?

– Påverkan?

Ja, inflytande.

– Båda orden är felanvända. Vi idkar inte uppsökande verksamhet utan svarar på medlemsländernas frågor. Visst, vår tolkning gäller sedan i samtliga länder och på det sättet har det naturligtvis betydelse. Men skulle alla 27 länder tolka som man ville skulle hela unionen falla.

Att tolkningen i sig – till syvende och sist måste ju något prioriteras – kan vara politisk vänder hon sig starkt emot. Domstolen arbetar med juridiska tolkningsmetoder för att komma fram till sin syn på ett mål. Punkt.

– Alla regler vi tolkar har ju bestämts av medlemsländerna. Och varenda människa som deltagit i en diskussion vet att man inte kan bestämma hela innehållet i hur en regel ska se ut. Det blir en jämkning vilket kan göra texterna luddiga. Men sedan kan man inte säga: Den här domen går emot mig och mitt land så den följer vi inte. EU är inget pick ’n’ choose.

Ställer den nordiska modellen med ­kollektivavtal till det?

– Nej, länderna får göra som de vill. Men det måste stämma med de regler man sagt att man ska följa. Det är inte konstigare än så.

En annan kritik mot domstolen är bristen på insyn. Ofta målas den upp som EU:s mäktigaste och hemligaste organ.

Även den bilden vänder sig Pernilla Lindh emot. Vad domarna kommer fram till bakom stålväggarna i Luxemburg skickar informationsavdelningen ut i mängder av pressmeddelanden, säger hon. Och det finns ingen domare, någonstans, som går ut och informerar allmänheten om innehållet i en dom. Det som ska sägas står i domen. Punkt.

– Att EU får högre legitimitet i ett land är en fråga för politikerna. Vi är inga aktivister. Vi tar det som kommer till oss och uppfyller vår roll enligt fördragen.

Politiskt maktcentrum, enligt kritikerna. Juridisk överinstans där man bara gör sitt jobb, säger domarna. Att EU-domstolen har enorm betydelse är dock båda överens om. Så hur är det då att lämna en sådan tjänst, som dessutom innebär tolv timmars arbetsdagar och ständiga kvälls- och helgjobb?

– Det har varit så mycket att jag faktiskt inte hunnit tänka efter. Allting har sin tid, det är väl bara så. Man måste inse att det inte går att hålla på hur länge som helst. Det är så pass ansträngande.

– Det har varit en oerhörd glädje i att vara tillsammans med 26 andra nationaliteter, både i jobb och privat. Några av mina allra bästa vänner finns här. Det blir väldigt svårt att lämna. Vi som haft det så bra i Sverige kan inte drömma om vad människor som kommer in i EU varit med om. Vyerna vidgas enormt. Jag är lite rädd för att komma tillbaka …

Fakta

Pernlla Lindh

Yrke: Domare.
Ålder: 66 år.
Bor: I Luxemburg.
Uppvuxen: I Malmö.
Stark sida: Tålamod och förtröstan.
Senast lästa BOK: Underbara dagar framför oss, av Henrik Berggren (om Palme).
Gnolar på: My Way.
Hobby eller talang: Måleri.