För ett par år sedan presenterade Arbetarrörelsens tankesmedja en studie över ekonomiskt stöd till partierna. Där fanns också ett försök att kartlägga hur enskilda personer kunde ha många olika roller inom näringslivet.
Presentationen blev något kaosartad då flera närvarande journalister ilsket vände sig mot denna för affärspressen så politiskt inkorrekta kartläggning av svenskt näringsliv.
Nu har en liknande kartläggning utförts av forskaren Anna Stafsudd vid Linnéuniversitetet i Växjö med stöd av Riksbankens jubileumsfond.
Hennes slutsats är, i likhet med tankesmedjans rapport, att näringslivets storföretag styrs av en osedvanligt tät grupp ägare och direktörer. I hennes internationella jämförelse är det bara i Tyskland som näringslivet kan uppvisa tätare band.
I centrum av denna svenska maktelit finns den gamla Wallenbergsfären, en sfär som stått stark genom avregleringar, lagändringar och politiska maktskiften, och ju närmare centrum i Wallenbergsfären, desto mer makt till den enskilde personen.
Om denna maktkoncentration är bra eller dålig kan diskuteras. Stafsudd konstaterar att nära kontakter inom makteliten ökar aktiviteten i styrelserna, men hon ser också att områden med låg andel kvinnor har lägre aktivitet.
Det är bra att fakta äntligen kommer på bordet. Maktkoncentrationen inom svenskt näringsliv är världsunik och facken måste kunna förhålla sig till det.
Det gäller inte minst makten över medierna och vad som ska anses politiskt inkorrekt att sätta fingret på.
