Krimi: Donna Leon

Som Donna Leon sa till mig:

– Det jag skriver är ju sant! I alla fall tror italienarna att så här fungerar det italienska samhället. Alla är korrupta. Allting styrs av maffian.

Året var 1998 och jag intervjuade Donna Leon med anledning av att hennes polisromanserie med Venedig som miljö och kriminalkommissarie Brunetti som huvudperson skulle introduceras i Sverige. Hon tillade:

– Allting stämmer! Där gatorna finns i böckerna, där finns de också i verkligheten. Möjligen har jag ändrat namn på någon restaurang.

– Jag skapade inte min huvudperson.  Jag bara tittade nerför en calle i Venedig och där kom han gående: commissario Guido Brunetti.

Det har alltså gått fjorton år och varje år har en ny titel i Brunetti-serien översatts till svenska. Den senaste, Om stenar kunde tala (Forum; övers: Ing-Britt Björklund), kom i våras.

Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland övriga stånd och bodar på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med ett utbud av piratkopierade handväskor (Prada, Gucci och Louis Vuitton). Två män skyndar fram genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter ihjäl gatuförsäljaren.

Så inleds den nya romanen.

Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös. Det känns som om hon misslyckats totalt som förälder.

Donna Leon gör även några antydningar om Italiens inofficiella ekonomi. Hur kan illegala invandrare få sälja piratkopierade märkesväskor på marknaden utan att polisen ingriper? Väskorna lär dessutom vara gjorda i Italien, närmare bestämt på en fabrik i Puglia, där originalväskor tillverkas på dagarna och piratkopiorna nattetid.

Italiens och italienarnas syn på invandrare i allmänhet och invandrare från Afrika i synnerhet ger ännu en ny dimension åt de övergripande teman som är genomgående för Brunetti-serien: Italien i det stora och lilla.

Donna Leon beskriver den italienska brottsligheten som en obrytbar kedja vars länkar består av politikerna, rättsväsendet, bankerna, affärslivet, massmedia, kyrkan och maffian.

Fallet med den mördade nordafrikanen tas ifrån kommissarie Brunetti, obduktionsrapporten förfalskas och utredningrapporten försvinner ur datorn. Vem eller vilka står bakom? Bland möjliga kandidater finns regering, kyrka och den kriminella världen. Eller alla tre tillsammans. ”Det här landets största tragedi”, tänker kommissarie Brunetti, ” är att de spelar i samma liga.”

Det vardagliga livet i Italien representeras bl a av familjen Brunetti: Guido, hustrun Paola, sonen Raffi och dottern Chiara.

Donna Leon har fått en del kritik (inte minst i Sverige) för att hon låter Paola Brunetti, som är universitetslärare, arbeta deltid så att hon alltid finns hemma för att laga lunch åt maken. Det må så vara. Men nu är det ju verklighetens Venedig och Italien som skildras, inte en italiensk drömfamilj.

Skildringen av Guido Brunetti, cirka 45 år, borde också vara värd att notera.

Brunetti är en kärleksfull äkta man och omtänksam far. Han engagerar sig i barnens skolarbete, äter med ett leende när dottern första gången lagat middag till familjen (”En ädel död”) och blir utom sig av sorg, oro och skuld när han hittar ett par kanyler i sonens rum (”Högvatten”).

I sistnämnda bok finns också en scen där pappa Guido brutalt, kan man tycka, men kärleksfullt hjälper dottern Chiara att ”punktera” blodsutgjutelsen i en klämd, svullen tå. Det här måste vara ett av de bästa, mest ömsinta porträtt av en man jag någonsin läst.

Och när Chiara, i den nya boken, undrar varför pappa måste vara borta över middagen för att utreda mordet på en illegal invandrare. Det var ju ”bara” en vu cumprà, säger hon. Då är det Guido som behåller lugnet och försöker förstår varför dottern kunde säga så, medan Paola står för temperamentet och ilskan.

Som Donna Leon också sa till mig:

– Han är en mycket vanlig man. Det finns många Brunetti både i och utanför Italien. Jag tror de flesta män är som han. De älskar sin hustru och sina barn.

– De goda männen finns i verkligheten. Varför förekommer de så sällan i kriminallitteraturen eller i skönlitteratur överhuvudtaget? De engelska poliserna Wexford (hos Ruth Rendell) och Pascoe (hos Reginald Hill) är också hyggliga karlar. Men finns det så många fler i kriminallitteraturen?

Leons polisromaner kan också fungera som glosböcker. Även i de svenska översättningarna hoppar det fram italienska ord och uttryck – som caffé coretto, vaporetto, embarcadero, calle, campo, gelato, permesso, pronto, come stai?, stammi bene, Gesú Bambino, telefonino…

I Om stenar kunde tala finns tre uttryck för ”illegal gatuförsäljare/invandrare”: vu cumprà, venditore ambulante eller extracomunitario. Synomer men ändå inte: utrycken har olika valörer.

Donna Leon är amerikanska. Sen många år bor hon i Venedig. Hon skriver på engelska och än idag översätts inte hennes polisromaner till italienska. Hon vägrar. Leon vill kunna gå på gatorna i Venedig utan att bli igenkänd och tvingas diskutera romanernas innehåll = skildringen av det italienska samhället.

Bengt Eriksson