När politiken reduceras till ansikten och till en fråga om ”förtroende” tappar den allt handlingsutrymme, alla möjligheter att åstadkomma förändring. Därmed byter vi omärkligt statsskick från demokrati till populism.

De starka känslorna kring Håkan Juholts blankettifyllningsmiss handlar om svek och orättvisor av en helt annan storleksordning. Men eftersom analysen stannar vid en fråga om privatmoral är känslorna liksom förspillda.

Ja, de till och med cementerar den uppdelning i ”vi härnere” och ”dom däruppe” som är själva grundbulten i populismen.

Den verkliga makten är ansiktslös. Vi kan bara se dess verkningar. Till exempel utplundringen av allt som ägts gemensamt, och hur den långsamt drabbar alla utom ett fåtal.

Hur ska vi åter lära oss att ställda den förda politiken till svars, gärna i kontrast mot förslag på vad som kan bli bättre?

Den kritiken får gärna vara moraliskt grundad. Vilka drabbas och är det rättfärdigt och i så fall varför?

Men så länge vi försöker orientera oss i en värld styrd av superkapitalismen med hjälp av snabba känslomässiga ställningstaganden till tvådimensionella pappfigurer är vi hjälplösa.

Jag känner inget ”förtroende” för världsordningen och därför försöker jag förstå mig på den, via en massa kanaler samtidigt, inte minst konsten.

En massa säckar potatis i en konsthall (se konstartikel på fredag) lär mig mer och ger mig mer eftertanke än alla borgerlighetens genmanipulerade politiska kommentarer tillsammans.