Det är bara att lyckönska Miljöpartiets Åsa Romson.

I frånvaro av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet blev hon det stora utropstecknet i gårdagskvällens partiledardebatt.

Tyvärr är det omöjligt att säga hur debatten fortlöpt vid en opartisk och rättvis uppställning, men utan S och V förmådde Åsa Romson både axla manteln som den utsatta miljöns och den enskilda människans försvarare.

På miljöområdet var Romson enväldig, till stor del beroende av att Centerns nya partiledare Annie Lööf gjorde ett förvånansvärt blekt intryck, och av Centerpartiets nya viljeinriktning att återta initiativet på klimatområdet syntes ingenting.

Men även på det humana området, när det gäller grundläggande faktorer som arbete, inkomst, trygghet och allt det som omfattas av det ack så viktiga begreppet ”Framtid” var det Åsa Romson som uppenbart hade någon idé över huvud taget.

Alliansens partiledare hade tydligt svårt att se vikten av någon framtidsvision och framförde i stället kravet på sänkta ingångslöner och sänkta lägstalöner.

”Men det är inte politikerna som gör det utan det är en uppmaning till parterna”, som Jan Björklund så frankt uttryckte det.

Reinfeldts svar på frågan hur man ska föra en politik i den kris som just nu står för dörren andades även det en total brist på visioner.

Svaret löd ”att minska skulderna.”

När företag slår igen, när jobb försvinner, när arbetslösheten ökar, ser alltså Sveriges regering det som allra viktigast ”att minska skulderna”.

När ingen av de övriga alliansledarna kunde komma på något bättre blev det i stället Åsa Romson som tog det magiska ordet i sin mun ”men framtiden då, framtiden?”

Hon efterlyste satsningar på utbildning, infrastruktur och tidigare insatser för människor som blivit arbetslösa.

Och plötsligt erinrade sig allianens ledare att det nog fanns lite sådant i regeringens budget också.

Det är faktiskt ganska fantastiskt att den svenska regeringens företrädare i den första partiledardebatten efter att budgetarna för nästa år har lagts, måste påminnas om begreppet framtid för att över huvud taget komma på någonting som andas ordet satsning.

Stämningen framstod som ännu mer avslagen när regeringens företrädare inte ens hade något positivt att säga om sitt stora paradnummer och hittills enda satsning som sägs skapa jobb, halveringen av krogmomsen.

Göran Hägglund blev den här gången sittande med Svarte Petter och blev den som måste försvara sänkningen.

Och lyckades bli ännu mer virrig än Reinfeldt och Maud Olofsson när de tidigare svarat på hur många jobb de tror att momssänkningen ger.

Hägglunds svar blev den här gången:

”Det får framtiden utvisa”. ”Vi hoppas att det ska ge jobb”.

Budgetens i särklass största satsning, som kostar 15 miljarder skattekronor på tre år kommenterar Hägglund alltså med orden: ”Vi hoppas att det ska ge jobb”.

Även Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson vann på S och V:s frånvaro, dock inte så mycket som möjligtvis kunde förväntas.

Åkesson iklädde sig rollen som den vanliga arbetarens försvarare och angrep regeringens sänkning av a-kassan likväl som dumpade ingångslöner och höga elpriser.

Däremot vändes hans utläggningar om den ”extrema invandringspolitiken” även de till en seger för Åsa Romson.

Medan Jan Björklund plötsligt började skylla alliansens integrationspolitik på socialdemokraterna och Annie Lööf försökte kontra med att Sverige i alla fall behöver invandrare som kan arbeta lyckades Romson föra in både ett ekonomiskt tillväxtperspektiv och ett humanistiskt perspektiv i invandringsdebatten.

Miljöpartiet blev alltså vinnare när SVT övergav sin opartiskhet och lät alliansen styra bilden av verkligheten, något som fick S och V att hoppa av.

Förhoppningsvis kan SVT nästa gång återta inställningen att Mediaföretagets roll i partiledardebatter ska vara opartisk.