Leif GW Perssons Gustavs grabb (Bonniers) är skriven så som en självbiografi bör skrivas. Den smälter på ett elegant sätt samman den egna livshistorien med en krönika över den tid då denna historia utspelas, och berättaren reflekterar på ett tankeväckande sätt över det egna minnandet och skrivandet. Dessutom är boken välskriven (om än aningen rörig mot slutet).

Persson har även förstått att utnyttja det faktum att han är kändis för att krydda berättelsen litet extra. Bland annat bjuder han på avslöjanden om hur det går till i maktens värld (Geijeraffären) och påhopp på andra kända människor (Peter Bratt och Palme). Dessutom levererar han i överflöd det som brukar vara mest eftertraktat i en kändissjälvbiografi: bekännelser om personliga tillkortakommanden och svagheter som girighet, alkoholism, ångest, trassliga familjerelationer etc.

Persson hänger också på något som närmast är att betrakta som en trend bland samtida självbiografiskrivare i det att han låter klass bli röd tråd i och resonansbotten för sin livsberättelse. Ibland leder detta till förenklingar (vilket författaren själv tillstår). Men oftare ger hans fokus på just klass djup, inte bara åt berättelsen om det egna livet, utan även åt hans samhällsskildring. Exempelvis gör det att han kan skildra en så uttjatad nostalgisymbol som raketost på ett nytt och tankeväckande sätt. Och det gör Gustavs grabb till något mer än bara en välskriven kändissjälvbiografi.

Magnus Nilsson