När Volvos och Pininfarinas bilfabrik i Uddevalla läggs ner 2013 innebär det slutet för en era präglad av idéer om ett annat, mer utvecklande sätt att bedriva produktion.

De idéer som var vägledande när bilfabriken etab­lerades i varvskrisens spår går en osäker framtid till mötes. Vilka impulser, lärdomar och erfarenheter som kan stoppas in i dagens och morgondagens kinesiska Volvo PV återstår att se.

Tidsandan som återigen domineras av kontroll och styckade arbetsprocesser talar inte för visionä­rerna och deras tankar om hur produktion ska organiseras och bedrivas. Att frågan om hur arbetet organiseras gör entré i den förestående avtalsrörelsen – sam­tidigt som Uddevallafabrikens nedläggning beseglas – är därför ödets ironi.

För den minnesgode var Volvos bilfabrik i Uddevalla under sent 1980-tal symbolen för en ny sorts produktion, ett rikare och mer varierat arbetsinnehåll och utveckling i arbetet för alla bilbyggare.

I stället för den hårt styckade produktionen med arbetsmoment som upprepades under korta tidsintervall var Uddevallafabriken tänkt som ett stort steg in i en framtid där ett arbetslag bilbyggare byggde en hel bil – från ax till limpa – utan något löpande band.

Skillnaden gentemot den traditionella produktionen var så stor att kritikerna redan från första stund ifrågasatte om det var möjligt att räkna hem investeringen. Men maktkonstellationen facket och Pehr G Gyllenhammar realiserade drömmarna i relativt stor utsträckning.

Någon riktig fart blev det dock inte eftersom Sverige som helhet drabbades av 1990-talskrisen. Uddevallafabriken hamnade i malpåse för att återkomma några år senare, men då utan Pehr G Gyllenhammar vid rodret och tillsammans med brittiska TWR. Och sedan dess har italienska Pininfarina blivit Volvos kompanjon.

De ursprungliga idéerna fick därmed aldrig riktigt chansen. Taylorismens förespråkare återförde snabbt produktionen till ordningen, eller rättare sagt till ett sätt att arbeta som var etablerat – löpande bandet.

Men faktum kvarstår: Uddevallafabriken var det längsta och djärvaste steget som industrin vågat sig på i modern tid.

Utvecklingen låg vid den här tiden också i linje med den slogan som Metall lanserade på sin kongress 1986: ”Det goda arbetet”. Där var tanken ett rikare och mer utvecklande arbetsinnehåll än de ständigt upprepade arbetsmoment som slet ut anställda utmed ett löpande band och bidrog till en hög personalomsättning.

När Uddevallafabriken slår igen portarna för gott 2013 förpassas också drömmen om det goda arbetet till historien. Det är en verkligt tung förlust för fler än de 600 anställda som drabbas direkt.