Azar Mahloujian

Även den mest hårdföra diktator har sina svaga punkter. Det finns hundratals exempel på detta, hävdar författaren Azar Mahloujian som kämpar för fängslade kolleger runt om i världen.

Hon svänger in på Drottninggatan. Det är sen eftermiddag och hon håller upp paraplyet som ett skydd mot duggregnet. Efter bara några meter stoppas hon av en äldre man. Han ler, tackar henne varmt på persiska. De skiljs men bara några steg senare hejdas hon igen. Denna gång av en yngre man i större sällskap som också tackar henne.

Efteråt skrattar Azar Mahloujian.

– Jag lovar det är inte jag som har fixat det här, jag har inte bett dem komma hit.

– De vill bara tacka mig för min senaste bok.

Regnet fortsätter och Azar Mahloujian håller fast vid sitt paraply.

Det är lite larvigt, men det går inte att låta bli att se paraplyet som en sorts symbol över vad hon gör. Håller upp ett litet skydd för utsatta författare runt om i världen. Dels genom sina egna böcker, dels genom att vara ordförande i fängslade författares kommitté i Svenska Pen.

För många iranier i Sverige sätter hon även ord på hur det känns att lämna ett land och komma till ett nytt.

– Det kan bero på att de känner igen sig i mina böcker, säger Azar Mahloujian som nu sitter med en kopp te framför sig på ett kaffe på Drottninggatan.

Hon tar sin senaste bok – Möter dig i Larnaca – som exempel.

Den handlar om hur en kvinna börjar undersöka varför hennes pappa mördades. Pappan var en politisk flykting som flytt från Iran till Sverige. Eftersom hans mor inte fick visum till Sverige stämmer de träff på Cypern. Mötet slutar i en katastrof. Han mördas på öppen gata framför ögonen på sin mor.

– Boken bygger på ett riktigt fall som spred skräck bland flyktingar. Mordet sände signalen att den iranska regimen kan mörda vem som helst oavsett var de befinner sig, säger Azar Mahloujian.

För Azar Mahloujian har frågorna om de mänskliga rättigheterna alltid varit viktiga.

Det började redan i hemstaden Bâbol när hon var ung. Universitetet kokade av politiska idéer. Hon minns tydligt då shahen störtades 1979. Visserligen talade ayatolla Khomeini, som tog över landet, mycket om religion – men hoppet om ett demokratiskt samhälle spirade ändå.

I början av 1979 var revolutionen säkrad. Kvinnorörelsen såg sin chans att för första gången fira den 8 mars. Kvällen innan kom dock mullorna med sina krav. De ville att kvinnorna skulle täcka sig med hijab, en sjal. Men motreaktionen blev kraftig. På olika ställen samlades kvinnor och gick ut och protesterade på gatorna.

– Det var en sådan kraft i demonstrationen, säger Azar Mahloujian.

De muslimska mullorna drog dock det längsta strået. De mänskliga rättigheterna inskränktes av religiösa lagar. Azar Mahloujian, som då jobbade som bibliotekarie, fick det tufft när prästerskapet började censurera litteraturen.

I mars 1982 flydde hon från Iran och tre månader senare kom hon till Sverige.

När de arabiska upproren började i våras följde Azar Mahloujian spänt vad som hände. Hon kände igen tongångarna. När hon sedan fick höra att de egyptiska kvinnorna planerade en stor demonstration på kvinnodagen den 8 mars bokade hon en biljett till Kairo.

– Jag ville vara där för min egen skull. Jag ville känna igen min ungdom, minnas hur det var när jag var 30 år.

Tahrirtorget blev dock inte som hon tänkt sig.

– Tyvärr, säger hon.

Arrangörerna hoppades på en miljon demonstranter, men det blev långt färre. Uppslutningen från männens sida var dålig och flera kvinnor attackerades på torget. De fick även mothugg från andra aktivister som anklagade kvinnorna för att splittra den enade fronten mot Mubarakregimen.

När LO-Tidningen träffar Azar Mahloujian planerar hon en manifestation för journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i tio år.

Det är lätt att dra slutsatsen att protester inte biter på hårdföra regimer. Så ser dock inte Azar Mahloujian på saken. Hon hävdar till och med att diktatorer ofta är rädda.

– De låtsas bara att de är opåverkbara men de har sina svaga punkter.

Hon säger att de är rädda att förlora ekonomi, makt och sitt anseende.

Hennes tilltro till ordens makt är stor och hon säger att hundratals människor går fria i dag tack vare påtryckningar från Pen-klubben, Amnesty och andra organisationer.

– En av dem är poeten Faraj Bayrakdar från Syrien. Han satt fängslad i 14 år men släpptes efter många påtryckningar från oss, Amnesty och Frankrike. Nu bor han i Stockholm, säger hon.

Det är sent på eftermiddagen. Allt fler unga människor släntrar in på fiket. Azar Mahloujian samlar ihop sina saker. Hon tar sitt paraply och går ut i regnet.