Foto: Maja Suslin / SCANPIX

Det är bra att poesin får vara med och räknas igen, genom att den bästa poeten tilldelas Nobelpriset. Tranströmers upphöjelse återställer nåt slags balans.

För litteraturen skildrar verkligheten genom att vanställa våra färdiga bilder av den, till exempel dem som språket tillhandahåller.

Avvikelser från den raka linjen, den stränga ritningen.

På samma sätt fattade Svenska Akademien ett bra beslut förra veckan när de valde in språkforskaren Tomas Riad, som jag haft en hel del att göra med.

Hans forskning visar hur vi suttit fast i en skriftbaserad, eller rättare sagt alfabetiserad syn på språket.

Språkvetenskapen, åtminstone i västerlandet, har under årtusenden stirrat sig blinda på bokstäverna. När det finns så mycket annat som spelar in i hur vi språkar. I svenska inte minst tonkurvor, betoningar och hur varierande tydliga vokalerna är i olika delar av ordet.

Riad gör också väldigt intressant arbete när han visar att varje språk uppfinner versen på eget sätt, beroende på hur det är uppbyggt. Kunskap som är till stor hjälp för översättare.

Inte så olikt en poets välöverlagda svävningar har han i samarbete med utländska kollegor uppfunnit sätt att beskriva orden och verskonsten som ger utrymme för variation, och därmed ökad förståelse av vad som är mer eller mindre viktigt i olika språk under olika epoker.

Inte minst kommer han därför att lära oss att höra vårt eget språk tydligare. Och kanske även Tranströmers.