Foto: Henrik Montgomery

Niklas har svårt att hinna ses. Han har blivit inkallad som ersättare i en föreställning i morgon. Kanske nästa vecka, låter pressekreteraren på Stockholms stadsteater hälsa.

– De ringde med panik i rösten och frågade om jag kunde hoppa in. Det är tredje gången i år med kort varsel. Men det är kul, det blir lite hjälte­potential men utan samma press.

Det säger Niklas Hjulström, regissör och skådespelare på Stadsteatern, när vi ses en vecka senare. För publiken är han fortfarande mest aktuell som regissör till Huset vid Flon som spelas här i huset. Även om han själv släppt den.

– Det sker redan under premiärveckan. Då tar skådespelarna över föreställningen.

Helt har han dock inte lämnat tolkningen av Kjell Johanssons böcker från barndomen i Stockholmsförorten Midsommarkransen, och om fattigdomen, klassresorna, osäkerheten, men också en vägran att underordna sig som ständigt gnager i huvudpersonerna – syskonen Eva och Einar.

Själv såg jag föreställningen häromkvällen. Jag berättar att flera äldre män i publiken spontant utbrustit i ”precis så var det”. Niklas Hjulström lyser upp. Pjäsen har fått blandade recensioner.

– Intressant! Teater är ju är en me­delklassföreteelse och jag har mötts av så mycket ”så här fult kan det inte ha varit”. Fascinerande att det finns andra som känner igen sig.

Han hamnar ofta där, säger han. Att försöka ”skildra den lilla männi­skan som försöker navigera när de stora samhällshjulen rullar”.

Genom att slå ihop de två första böckerna om Eva och Einar tycker Niklas att han hittade något mer än gängse skildringar från folkhemmets stordagar, med den sargade men alltid så stolta arbetaren i huvudrollen.

Nämligen minnets betydelse. I pjäsen rör sig syskonen fram och tillbaka mellan barndom och vuxenliv, mellan Kransen och glesbygden i Skogstorp där pappan växte upp och hans syskonbarn bor kvar. I pjäsen går Eva, som vuxen vinalkoholiserad gymnasielärare, in och säger till barnet Einar på plats i huset vid Flon på 50-talet, och som har mer skimmer runt sina minnen, att ”så gick det ju aldrig till”.

Eller är det Eva som minns ”fel”. Var det verkligen så djävligt? Vad hände egentligen i Skogstorp? Var vi ens där?

– Vi skapar ju den barndom vi an­ser oss mest betjänta av. Det är två bra böcker för sig, men när man lägger dem på varandra uppstår en slags sökande resa. I första akten har syskonen mest glättiga minnen. Men ju längre de kör sin duett desto mer vågar de erövra de allra jobbigaste minnena. Det finns en annan rörelse i pjäsen jämfört med böckerna.

Tider och platser flyter ihop. Men strukturen står fast. Även om råtthusen vid Flon är rivna är även dagens Sverige beroende av de utsatta. Av ett hus i utkanten, ett område, några utanförskapare som skänker trygghet och självgodhet åt Medelsvensson. Ständigt i skuggan av innanförskapets främsta älskling – arbetslinjen. Nåde den som mer eller mindre medvetet hamnar utanför Arbetsmarknaden.

Själv hade Niklas Hjulström tänkt ägna sitt yrkesliv åt musiken. Spelade i band, och började så småningom forska i musikvetenskap. Men så var det det här med bagage. Pappa Lennart Hjulström, skådespelare, regissör, radikal.

– Jag är fostrad i att skildra de här frågorna. Jag menar farsan … Det var skådisar hemma hela tiden. Sven Wollter stod på köksbordet och lirade luftgitarr. Så jag sökte scenskolan och kom in. Plötsligt hade jag en yrkesutbildning. Och det gick ju rätt bra.

Musiken fick vänta. Men så fick han frågan där i slutet av 90-talet, om han inte ville sjunga vad som kom att bli ledmotiv till tv-klassikern Glappet. Hiten Burnin’. I över ett halvår toppade den listorna. Han har börjat turnera igen, tycker fortfarande Burnin’ är rolig att sjunga ”även om det känns som att göra en cover på en egen låt”.

Och ny skiva är på gång. Singelsläpp före jul.

– Man måste ju hantera den där Melodifestivalen tidsmässigt. Är man inte med är man mot.

Jo, han har skickat in ett bidrag.

– Men jag är nog för gammal. Det ska vara unga, vackra människor. Eller så blir jag årets äldre teateralibi. Man blir lätt fackad i det där maskineriet.

Liksom på den övriga kulturarbetsmarknaden. Niklas berättar om när han deltog i seriös paneldiskussion om mångkultur inom kulturen på Riksteatern. I pausen spelades Burnin’.

– När jag kom in igen tog man mig inte på samma allvar. Plötsligt var jag popkillen. Och tvärtom. I popkretsar anses jag pretentiös. Men jag skiter i det där. Jag kanske borde satt upp tydligare mål i livet. Men jag gillar att säga ja till saker.

När vi säger hej då är det 20 minuter kvar till smink. En knapp timme till att han ska stå på scen. Vilket innebär tid över.

– Ska bara snacka lite med en kompis där borta först.

Fakta

Niklas ­Hjulström

Yrke: Regissör, skådespelare, artist.

Ålder: 49.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Ja.

Aktuell med: Pjäsen Huset vid Flon på Stockholms stadsteater, till och med 16 oktober.

Senast sedda: Pjäsen Orestien på stadsteatern. ”Jag är ju bara med i femton minuter, så jag gick ner i publiken och tittade på premiären.”

Bästa poplåten: Lady Stardust, David Bowie

Längtar efter: Att få sjunga mycket.