Ordet ”bild” har inte alltid varit lika självklart som det är för oss. Förr var en bild en händelse i sin egen rätt mer än bara en kopia, berättar filosofen Gadamer i boken Sanning och metod.

Tidskriften Ord&Bilds senaste nummer handlar mycket om bild, på flera oväntade sätt. Huvuddelen ägnas åt synnerligen inspirerande samtal om litterärt skapande, och där dyker en liknande berättelse upp flera gånger, bland annat hos Birgitta Trotzig, Sara Stridsberg och Steve Sem-Sandberg.

De vittnar om att skrivandet börjar med en bild, som sen skulpteras fram i språk, till exempel hos den sistnämnde: ”En bild av några nästan nakna barn, svullna av fattigdom och hunger, med stora vita ögon. Deras munnar och läppar är alldeles svarta av gräset de tuggat på för att tvinga tillbaka hungern.” Eller hos Trotzig: ”Det första som fanns av romanen ’Sjukdomen’ var en bild av en båt i starkt vitgrönt strålkastarljus. Och runt den svart vatten, vatten som blåser.”

Sen innehåller numret också två helt andra resonemang kring den fotografiska bilden: dels en essä av Stefan Jonsson om hur den tyska arbetarrörelsen lärde sig fotografera tack vare tidskriften Der Arbeiter-Fotograf och på så vis kollektivt gjorde en viktig politisk insats, en ”seendets socialism”. Dels en väldigt tankeväckande debatt kring vad det betyder att hålla upp bilder under demonstrationer, till exempel på Tahrirtorget. Görs det för tevekamerornas skull eller har det en funktion på plats?