Efter att ha läst band 17 av höstbudgeten, med överskriften ”Kultur, medier, trossamfund och fritid” kan jag konstatera att det pågår viss tankeverksamhet inne på Kulturdepartementet. Det finns passager som tyder på det, till exempel en del formuleringar om läsfrämjande, om konstnärernas försörjning, om rimligare lokalhyror och om samarbete mellan kultur och näringsliv på lika villkor och med ömsesidig respekt. Vi återkommer till dem.

Men som helhet är budgeten ett synnerligen beklämmande aktstycke. Dom vill uppenbarligen ingenting. Den allmänna tendensen är oförändrade anslag, vissa får uppräkning av omkostnaderna, vissa får en symbolisk miljon i gratifikation, ungefär som en guldstjärna, medan andra hotas med utvärdering av verksamheten.

Just de där symboliska miljonerna gör mig mest förbannad av allt. Ett slags belöningssystem som mest hör hemma i nån gammal monarki, det är ovärdigt en demokratiskt utsedd förvaltning att strö nådegåvor omkring sig medan kulturlivet förtvinar.

En del grejer är kul och får rejält med pengar, till exempel att göra tevens och radions arkiv tillgängligare för alla. Och så förstås den stora satsningen att låta underbetalda arbetslösa rädda kulturarvet genom digitalisering. Vad nu det innebär och sen kan användas till.

Bevarande är bra, men man måste ha nån aning om varför också. Det gäller både gamla dokument, gamla kåkar och urholkade institutioner.