Den sociala sammansättningen i EU-parlamentet är kanske ytterligare en förklaring till varför glappet mellan EU och medborgarna är så stort, skriver Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot (V) och före detta EU-parlamentariker.

Vilken bakgrund de folkvalda har är en fråga som sällan uppmärksammas. En ny undersökning visar att det är en mycket homogen grupp bestående av främst högutbildade personer med bakgrund i topp­yrken. Gruppen ledamöter med arbetarbak­grund når inte ens upp till en halv procent. Grunden i vårt politiska system, den representativa demokratin, är att de folkvalda ska återspegla befolkningen. Det är ingen slump att andelen riksdagsledamöter som kan betraktas som arbetare är nästintill obefintlig i Moderaterna eller att den är högre i arbetarrörelsens partier. Kan en arbetare representera när­ings­livets intressen? Självklart, på samma sätt som en välutbildad och erfaren akademiker kan vara en utmärkt försvarare av arbetares intressen. Men faktorer som social bakgrund och kön har ändå stor betydelse.

Arbetarna lyser med sin frånvaro i maktens rum och korridorer i Bryssel. Under den här mandatperioden finns det endast tre personer, det vill säga mindre än en halv procent. Arbetarna har alltid varit gravt underrepresenterade i EU-parlamentet, vilket undersökningen visar.

Toppnoteringen, i den mån man kan uttrycka sig så, uppnåddes 1996 då drygt två procent kunde sägas vara arbetare. Detta är naturligtvis inte bra.

Den i särklass största yrkeskategorin bland EU-parlamentarikerna – över hälften – är hel­tids­politiker. Men även grupper som företagsledare, högre tjänstemän, jurister och journalister hamnar långt upp i rankingen. Nästan nio av tio ledamöter har dessutom en kandidatexamen eller högre, vilket knappast kan sägas vara representativt för befolkningen – inte ens i ett högutbildat land som Sverige.

Vilka följder får det faktum att ledamöterna i EU-parlamentet inte tillnärmelsevis kan sägas återspegla befolkningarna i medlemsstaterna? En trolig konsekvens är att frågor om arbetsrätt, arbetstider, arbetsmiljö, fackliga frågor och löner bedöms på grunder som är elitens och företagens – inte arbetarens.

Att näringslivet har enorma möjligheter att påverka lagstiftningen genom intensivt och påkostat lobbyarbete är ingen hemlighet. Det blev jag i allra högsta grad varse om under min tid i Bryssel. Det gör dock inte saken bättre att de som är utsedda att representera folket har liten eller obefintlig erfarenhet av situationen på ­arbetsmarknaden ur ett löntagarperspektiv.

Jag välkomnar en debatt om detta för att arbetarrörelsen åtminstone på sikt ska ha möjlighet att flytta fram sina positioner i maktens korridorer i Bryssel och Strasbourg.

Jonas Sjöstedt
Riksdagsledamot (V) och f d EU-parlamentariker