Kultur, står det högst upp på sidan varje vecka, och redan själva ordet är imponerande, som en skulptur, eller som bokstäverna på bergen ovanför Hollywood. Men ordet har också en baksida i form av systematisk underbetalning, som bara blir värre.

Ta en sån väldigt närliggande sak som att kulturjournalister får mycket mindre betalt än riktiga journalister – och när de sen skriver om sina verkliga älsklingsämnen i kulturtidskrifter får de kanske ingenting alls, eller 999 kronor, det är maxgränsen för att den fattiga tidskriften ska slippa betala ut arbetsgivaravgifter.

Länge, ungefär från 1990, låg de kulturjournalistiska arvodena i dagspressen oförändrade. Samma peng per text år ut och år in, medan det övriga samhällets löner och kostnader steg. Sen började många tidningar under besparingskrav minska arvodena ytterligare: en negativ löneutveckling i fasta krontal.

Liknande erfarenheter har ombudsmannen i Musikerförbundet, Karin Inde. Hon får samma pengar idag när hon spelar på jazzklubbar som hon fick som trettonåring för 24 år sen, i mitten av åttitalet. Och som facklig förkämpe har hon full koll över den prutning på gager och omkostnader som pågår över hela landet, också i samband med arrangemang i offentlig regi.

Ingen inblandad blir rik på konstnärernas gratis eller rabatterade arbete, inte arrangörerna heller. Många jobbar ju också ofta närmast gratis, t ex alla dessa ideella föreningar, sällskap och tidskrifter. Och hårt trängda institutioner.

Musiker som spelar på restauranger får ofta betalt bara i form av dricks från åhörarna, berättar Karin Inde. Och en annan person i branschen lär mig uttrycket ”att spela på dörren”, det vill säga betalningen består av de entréavgifter man kanske drar in.

Det finns fortfarande fasta taxor, som allt mindre tas på allvar, men vad mer har de fackliga och upphovsrättsliga organisationerna att sätta emot för att ge dessa taxor kraft och respekt?

Författarförbundet är bäst på det fackliga. Medlemmarna får ofta hyfsade avtal och standardersättning för framträdanden, men det där har också börjat urholkas. Jag samtalar länge med deras stridbare ordförande Mats Söderlund om bland annat biblioteksframträdanden som kräver två dagars förberedelser och arvoderas med en kopp kaffe och en kanelbulle. Vi skämtar om vad Rotary inte säger när de tillkallar en rörmokare: ”Vi är ju en välgörenhetsförening, så vi förutsätter att du fixar avloppet gratis. Dessutom är det ju bra för din karriär!”

Pedagogisk fotnot: Många missförstånd skulle undvikas om det bara gick upp för allmänheten att de allra flesta författare tjänar nästan ingenting på sålda böcker, de allra flesta musiker nästan ingenting på skivförsäljning, etc. Konstnärer av alla de slag måste hela tiden hitta olika sätt att försörja sig inom och utom sitt gebiet för att sen kunna fortsätta skapa. Och utbudet av såna sysslor krymper hela tiden i takt med att samhället effektiviseras.

Mats Söderlund och jag diskuterar tänkbara stridsåtgärder. Hur skulle en kulturstrejk se ut, och vad skulle den riktas mot? Problemet är ju att de direkta motparterna inte heller har några pengar. Det betonar även Karin Inde, att förhandlingarna mellan Musikerförbundet och arrangörernas samarbetsorganisationer bygger på ett långtgående samförstånd, att problemen är gemensamma.

Tigerungen Juhi räddas med blodtransfusion efter att ha misshandlats av bybor utanför Nagpur i Indien i november 2008. Foto: AP / Scanpix.

Min bedömning efter att ha pratat med folk i kulturbranschen och fackliga företrädare är att det finns för lite pengar i ”centrala kultursystemet”, dvs till dem som skapar, tolkar och förmedlar.

Framför allt är det två tillflöden som behöver öppnas. Att mer pengar från det offentliga (stat, landsting, kommun) i högre grad ska hamna hos konstnärerna. Och att publikens betalningsvilja måste öka, i takt med att de inser att deras bidrag, t ex entréavgifter eller direktköp av böcker och låtar, spelar en viktig roll för konstnärernas försörjning.

Medvetenheten måste alltså väckas både hos politiska beslutsfattare och hos allmänheten om att det behövs små och stora transfusioner av pengar, in i centrala kultursystemet. Att det är de, staten och publiken – kanske ”vi” vore ett mer träffande pronomen – som är den egentliga motparten, med det trixande bokförlaget eller den snåla programarrangören på stadsbiblioteket bara som ombud i en situation där det inga pengar finns.

Men utanför det centrala kultursystemet, i de företag och organisationer som administrerar och säljer vidare frukterna av upphovsmännens arbete, där går affärerna som normalt. Puben får gladare publik som dricker mera bira. Redaktörer, förläggare, arrangörer får riktiga löner, om än inte så höga – och kanske inte varje månad precis på de mindre förlagen. Böckerna och konserterna går ihop, om än bara nätt och jämnt ibland.

Så grundförutsättningarna för många förhandlingar som äger rum är den här: Nån med fast jobb och månadslön väljer och vrakar bland erbjudanden från mänskor som lever på att sälja enstaka arbeten till underpris och bara i undantagsfall kan försörja sig på det. En asymmetrisk situation mellan den som har det tryggt och den som har det otryggt.

Och där ramarna är följande: Det finns inte mer pengar än så här att fördela. Punkt.

En situation som inte alls är olik det förhandlingsläge som större delen av världens arbetskraft befinner sig i, fast då utan en välfärdsstat i ryggen.

Sen finns det avvikelser från den här grundnivån åt bägge hållen.

Arrangören eller tidskriften kanske är helt ideell, dvs att ingen får betalt utom tryckeriet eller den som hyr ut lokalen till poesiuppläsningen och därtill får sälja dyr öl.

Eller det är fråga om en succé, som då har totalt andra villkor. En succé är en självgående sedelpress eller en guldgruva. Även om det kan ha kostat miljoner i marknadsföring att skapa den. Exemplaren säljer sig själv och kostar nästan ingenting att framställa. Så som det var i musikbranschen fram till för tio år sen, när folk köpte cd.

Ett tankefel infinner sig när succén sätts upp som norm för hur varje kulturprojekt ska bära sig; att om man ser en bokutgivning eller en teateruppsättning bara som en investering så är det ojämförligt mycket bättre att använda pengarna till aktiespekulation. Eller åtminstone låg det till på det viset så länge värdet på finansbubblorna steg uppåt.

Nu råder det en annan situation, där alla i samhället måste se om sitt hus för att överhuvudtaget fungera. Och just då vore det kanske läge att tillkalla rörmokaren för att föra in mera pengar i centrala kultursystemet, att reparera de ledningar som stryps eller stängts, och förstärka dem som finns. Med målet att de som arbetar med kultur och kulturförmedling ska ha ordentligt betalt för det arbete de gör.

Gratisarbetet (eller det extremt rabatterade arbetet) inom kulturen skapar nämligen ett mervärde, i reda pengar och i sånt som är mer värt än pengar, t ex en krogs, en kommuns eller en nations rykte och dragningskraft. För att inte tala om att kulturen/gratisarbetet formulerar åt samhället en mening och en riktning, vars substans vida överstiger den marknadsekonomiska effektivisering som är dagens evangelium.

Gratisarbetet ger arbete och kassaklirr i andra branscher, långt utanför den egentliga kulturadministrationen. Gratisarbetet växlas in i billig måluppfyllelse för institutioner och organisationer. Men framför allt bidrar gratisarbetet på ett ovärderligt sätt till att utforma framtiden, på ett sätt som bara avlönas med en ynklig bråkdel av vad charlataner och prognosmakare håvar in på andefattiga samtidsanalyser och framtidsförutsägelser. För att alltså inte ens tala om de symboliska värden som skapas, och då inte bara för att braska med, utan de har en bestående inverkan.

Jag nämner Strindberg som exempel på att mina pompösa paroller har en substans. Hur många har han inte sysselsatt. Hur har han inte varit med om att i grunden forma den svenska självförståelsen, så till den grad att han fortfarande är farlig.

Strindberg jobbade visserligen inte gratis, utan på kredit, mot förskott, hela sitt liv. Och det är minsann ingen dålig sak att tänka på när man funderar över hur det centrala kultursystemet ska repareras så att det går att ta anständigt betalt för skapande, tänkande och uppträdanden. Aspekten att det inte bara handlar om lön för utfört arbete, vilket är rimligt nog, utan även förskott för framtida samhällsnytta.

Det pågår en systematisk lönedumpning i pengabristens tecken inom allt som rubriceras som kultur. Centrala samhällstjänster outsourcas alltmer till tacksamma gratisarbetare, därför att alla företag och institutioner lyder under marknadekonomiska effektiviserings- och besparingskrav. För att inte tala om att viktiga mellanled läggs ner, som hade som uppgift just att förmedla kontakter mellan konstnärerna och deras publik. Till exempel En Bok för Alla, eller hur Rikskonserter försvann in i den förvaltande myndigheten Musikverket, vars insats dock inte ska dömas ut på förhand.

Den rimliga kulturpolitiska strategin borde vara att göra det möjligt att i högre grad försörja sig på konstnärligt och intellektuellt arbete, genom att öronmärka och fördela offentliga pengar för att de ska gå till arvoden, och genom att på ett helt annat sätt skapa en publik av delaktiga, betalande besökare.

Och från konstnärsfackligt håll tror jag att det här med gratisarbetet (inklusive att finna sig i usla arvoden eller spela för drickspengar) måste ringas in på ett helt annat sätt, av pedagogiska och ideologiska skäl. Gratis är härligt, men inte oproblematiskt.

Kultur, inklusive själva ordet, har på ett olyckligt sätt kommit att bokföras och betraktas som en hobbyverksamhet. Delvis därför att det i nuläget är ytterst svårt att leva på, särskilt i produktionsledet, för upphovsmännen. Men också i form av en fördom i den allmänna mentaliteten.

Om konst och tänkande uppgraderas till ett arbete, ett yrke, bland annat genom att det ges anständigt betalt (typ följer den allmänna lönekostnadsutvecklingen), och om det dessutom skapas ett medborgerligt samförstånd så att det är självklart att betala för inträden och nedladdningar därför att de pengarna är förutsättningen för framtida konst och tänkande.

Då kan också det goda gratisarbetet komma fram i ett annat ljus, den noga övervägda donationen från konstnärens sida: ”Jag tror på det här politiska projektet, den här välgörenhetsinsamlingen, på entusiasmen hos arrangörerna. Eller jag ställer upp av vänskap, som en gentjänst för andra som hjälpt mig genom åren. Men det är likafullt ett arbete, av minst samma vikt som andra, mer välavlönade insatser.”

Kanske kunde man tänka sig ett slags gratisvaluta. En Kulturkrona som inte går att handla för, men som måste in i alla budgetar för att tydligt synliggöra mellanskillnaden mellan lönen och arbetets värde relativt andra arbeten.