Det står nu klart att Danmark får en ny vänsterregering, ledd av Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt.

Tio år av högerpolitik är därmed bruten.

Valet visar att danskarna åtminstone till en del kunnat kasta av sig den invandrarskräck som länge präglat dansk inrikespolitik.

I stället har viktiga frågor åter kommit upp på bordet, som sysselsättning, bra utbildning och inte minst en tydlig handlingsplan för den alltmer krisande danska ekonomin.

Det danska underskottet uppgår nästa år till över 100 miljarder svenska kronor och enligt OECD tillhör Danmark nu efter tio år av borgerligt styre de OECD-länder som har absolut sämst tillväxtförutsättningar fram till 2025.

Ändå sågs Danmark för fem år sedan som ett föregångsland när de införde arbetsmarknadsmodellen ”Flexicurity”.

Flexicurity innebar en mer flexibel och avreglerad arbetsmarknad av högerpolitiskt snitt toppad med en mer vänsterklingande trygghet.

En försämrad anställningstrygghet skulle alltså kombineras med höjd a-kassa och fler arbetsmarknadspolitiska åtgärder för dem som kastades ut ur arbetslivet.

Och visst blev den danska arbetsmarknaden mer avreglerad, med minskad makt för anställda och fackföreningar, men så mycket mer trygghet skapades inte.

Detta överskuggades dock av att arbetslösheten var låg till följd av den stora brist på arbetskraft som då rådde i Danmark.

Den låga arbetslösheten var alltså ingen följd av systemet med Flexicurity. Företagen gjorde sig tvärtom knappt av med några anställda alls, eftersom de egentligen skulle behöva anställa fler.

I takt med de senaste årens ekonomiska kräftgång i Danmark syns dock följderna och arbetslösheten har stadigt stigit.

Och vi är nu tillbaka i ett läge där vänstern kräver mer rakryggad och resultatinriktad politik för att bryta den höga arbetslösheten och förbättra ekonomin, medan högern inte gör så mycket alls, utom att fortsätta med valhänta nedskärningar och begränsade skattesänkningar.

Det är intressant att notera att högern i Danmark försökt med samma strategi som alliansen i Sverige när de kallat denna passiva valhänta linje för att ta ekonomiskt ansvar.

Valet visar dock att danskarna är klara över att det just i kristider behövs en mer aktiv ekonomisk politik och en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Frågan är hur lång tid det tar för den insikten att ta sig över sundet.

För Socialdemokraterna smolkas bägaren ordentligt av att partiet, trots en vänsterseger, gör sitt sämsta val på över hundra år.

Möjligen kan socialdemokraternas flirtar med invandrarfientliga krafter ha gjort sitt till för att så många av dem som röstar för en vänsterregering ändå inte röstar på socialdemokraterna.

Noteras bör att de två partier som går fram mest i valet till folketinget är de båda partier som varit minst invandrarfientliga.

Det blir därför en viktig uppgift för S att ta reda på varför partiet annars gör ett så dåligt val, trots regeringsskifte och starka vänstervindar.