Norska facket reser sig igen

Centrala Oslo under återuppbyggnad. När Olav Andresen ser ut över ­förödelsen från arbetsplatsen på LO, tänker han på att människor kan göra mycket skada. Men han ser också sammanhållningen efteråt, ett styrkemått och en bekräftelse på att fackföreningsrörelsen gör ett viktigt jobb.

På Youngstorget i centrala Oslo står en man staty, grov och stark med släggan över axeln: Arbetarmonumentet. Han har norska LO, som rest honom, i ryggen, blicken ut över fontänen, kaféborden och torghandeln, men också över en rad byggnader med lappade fönster.

Maktens och arbetarrörelsens kvarter. Ungefär som om Socialdemokraternas Sveavägen 68, Norra Bantorget med fackföreningsrörelsen och regeringsbygget Rosenbad i Stockholm skulle ligga i samma kvarter.

Där är Arbeiderpartiet med igensatta fönster, ironiskt nog är ungdomsorganisationen AUF:s våning värst skadad. Där är ett lappat Socialistiskt Venstrepartiets hus. Regeringsbyggnaden – statsministerns kansli och justitiedepartementet – är en draperad byggarbetsplats. Nedanför exploderade bomben.

Tryckets väg verkar för den oinsatta outgrundlig. En del fönster har klarat sig, andra gick i kras ända bort till paradgatan Karl Johan, flera kvarter bort.

– Det är ett resultat av den frihet vi har, att en enda människa faktiskt kan göra så här, säger Olav Andresen som arbetar med ungdomsfrågor på norska LO.

Han har tagit sig ut på balkongen på nionde våningen genom en träskivedörr.

– Det första jag tänkte på när bomben smällde var LO:s sommarpatrull, som satt och jobbade bakom stora glasrutor på bottenplan. Men de klarade sig.

Ingen skadades i LO-byggnaden och ledningen kunde först andas ut. Men så visade det sig att Tove Knutsen, administrationssekreterare för El- och IT-förbundet, hade sin cykel på lagning och promenerade mot tunnelbanan precis när bomben smällde.

LO:s nedre våning är nästan helt täckt av träskivor. På en finns numren 1 till 69 och texten: ”Vi glemmer aldri”.

Olav Andresen väntade på semesterflyget i Grekland när han fick besked om bomben och skjutningarna. Sedan dess har han arbetat med att kartlägga LO-folket som var där och göra vad som göras kan. Galet är ett ord han återkommer till.

Översta våningen på LO, Utsikten, uppläts till kriscenter för AUF:arna.

Medlemsförsäkringar har varit ett bekymmer. På Utøya värvades hundratals nya medlemmar, men blanketterna spreds för vinden.

– Många sådana surrealistiska problem hade vi att jobba med, säger han och berättar att de tog folk på orden: De som sa att de tecknat medlemskap, deras försäkringar började gälla före massakern.

Kursgården på Utøya var från början en gåva från LO till AUF år 1950.

En ”klenod”, som LO även fortsättningsvis har lagt mycket prestige i.

Själv skulle han ha varit där.

– Jag blev anställd i oktober och tanken var att jag skulle vara på AUF-lägret, men sedan hade vi så mycket folk att jag kunde ta semester, säger han.

Han har lyckats låta bli att fundera så mycket på den saken. Det går inte.

– Men jag har tänkt mycket på att det var dåligt väder den där fredagen, hade det varit fint hade fler kommit och fler stannat längre.

Hela Norge drabbades hårt av det politiskt motiverade van­­­­sinnes­­dådet. Fackföreningsrörelsen är extra hårt drabbad, säger Olav And­resen. Många har varit på Utøya, eller deras barn. Garanterat alla kände någon som varit där.

Han visar en lista över 30 mördade LO-medlemmar. Två personer arbetade centralt med fackligt ungdomsarbete: Sverre Flåte Bjørkavåg från Fagförbundet (mot­svarande Kommunal) och Snorre Haller från Fellesförbundet (för hantverkare), som fått uppdraget att hålla LO:s hälsningstal.

– Det är alltid en stor uppgift att få och han gruvade sig väldigt. Det var Snorres första stora tal och han hade jobbat hårt med det.

– Det var egentligen det sista han gjorde, så det är speciellt, säger Olav Andresen.

Hans flickvän såg honom dö, när han tog ansvar för att få undan andra.

Men Olav Andresen försöker också tänka på att de flesta hade tur. Särskilt vid bomben.

Kristian Tangen, som sitter i LO:s styrelse med ansvar för ungdomsfrågor, säger att det blev många begravningar innan det tuffa mö­tet med vardagen började på allvar.

– Vi har mist några av våra finaste fackliga LO-ungdomar, säger han.

LO hade ett eget område på Utøya, kallat LO-toppen, med informationsstånd. Facket har mött det politiska hatet, med full kraft. Och i gärningsmannen Anders Behring Breiviks Manifest nämns Fagforbundet, norska Kommunal, som en måltavla.

– Men sedan han skrev det 2003 har förbundet ökat med 100 000 medlemmar, poängterar Tangen.

Norge har inte sedan början av 1990-talet haft fokus på högerextremismen, säger Olav Andresen, och inte drabbats av politiskt hat i någon större utsträckning.

Däremot har Fremskrittspartiet gjort en retorik med vardagsrasism mer aptitlig för folk, säger han, och tycker att fackföreningsrörelsen har misslyckats med att ta tag i den. Kanske också bidragit till den. Acceptansen för vardagsrasism har i stor utsträckning funnits på norska arbetsplatser.

Kristian Tangen berättar på sin blogg om ett arbetsplatsbesök där han själv inte vågade stå upp mot en anställds rasistiska uttalande.

– Han var den tuffa på arbets­platsen, jag kom utifrån, jag tror det berodde på att det kunde ha blivit obehagligt, säger han.

– Det ångrar jag och det ska aldrig få hända igen, säger han.

Olav Andresen sitter i sitt rum i LO-byggnaden, håller upp en t-shirt. Det var tänkt att LO:s valarbetare skulle ha dem inför norska kommunalvalet den 12 september. Den visar två skilda världar; en blå och en röd. Jeep eller buss, barn som leker vid hyreshusen, eller barn som tas om hand av poliser på en privat strand.

– De var väldigt fina före sommaren, säger Olav Andresen.

Nu är de för konfrontativa och väcker fel minnen.

– Ja, som polisen håller ungen …

Hastigt blev det nya, enklare tröjor med texten: ”Styrk demokratin! Använd rösträtten!”

Redan tidigt har dubbelt så många som vanligt förtidsröstat. Det blir ett demokratins val, säger han.

Och mitt i all sorg så finns det ljuspunkter:

– Det jag minns mest är sammanhållningen och motangreppet, rosen och kärleken mot hatet.

Flera gånger har han sett äldre damer börja prata med somalier vid busshållplatser. Kunde de få prata med en afrikan, frågade de krasst, för att se hur ”de” hade det? Jo, det kunde de.

– Och så började de prata.

Sådant hade han inte sett förut.

– Alla har ändrat sätt att prata på, det är faktiskt helt galet, säger Olav Andresen.

– Det är många i Europa som dragits in i extremism på grund av fattigdom. Då måste socialdemokratiska krafter ändra det till något gott, säger Olav Andresen, själv medlem i Arbeiderpartiet och tidigare AUF.

Men när han nu håller i LO:s ungdomsvalkampanj handlar det om att stödja flera partier: de rödgröna.

Symbolerna och monumenten över arbetarrörelsen är, liksom på Youngstorget i Oslo, ofta en grovarbetande man.

Politiska ungdomspartier har gjort sig kända för uppkäftighet gentemot mot moderpartierna, men också för att locka med fester och gemenskap utöver politiken. Unga på gränsen mellan lek och allvar.

– Vi tar oss själva på större allvar, sa Ung Vänsters partisekreterare Hanna Cederin till tidningen Flamman efter 22 juli-dåden.

Olav Andresen håller med om att dådet på Utøya vittnar om ungdomarnas styrkeposition, ett kvitto på vikten av både LO:s och Arbeiderpartiets ungdomsverksamhet.

– Du hittar inte mer hjärta i fack­föreningsrörelsen än att dö på Utøya.

Många av LO-medlemmarna var inte mer än 17 eller 18 år, tillhörde fackförbunden Fagforbundet, Handel og Kontor, Fellesforbundet, Norsk Tjenstemannslag och Norsk Arbeidsmandsforbund. En 16-åring var medlem i Framfylkingen, norsk motsvarighet till Unga Örnar, vars verksamhet lyder under LO.

Nu ska ett nytt modernt, levande arbetarmonument byggas.

– Utøya ska byggas upp och få en styrkeposition, säger Olav And­resen.

Mantrat att det ska gå, det måste gå, upprepas gång på gång. Hatet får inte ta över. Men oavsett övertygelsen återstår hårt arbete. Minst lika tungt som släggan över axeln.