I veckan presenterades LO:s samordnade lönekrav i avtalsrörelse.

Förutom ett generellt påslag på 3,5 procent innehåller de låglönesatsningar motsvarande ytterligare 0,6 procent.

Det totala löneutrymmet är alltså 4,1 procent vilket i högsta grad är motiverat utifrån dagens ekonomiska verklighet.

Att Svenskt Näringsliv kallar dessa 4,1 procent för orealistiska och ansvarslösa, oavsett om vi är på väg in i en ny kris eller inte, är självklart och får ses som en del av förhandlingarna.

Men just detta yttrande från Svenskt Näringsliv, att kraven är ansvarslösa vare sig krisen är här eller inte, visar tydligt vad retoriken om lättsinne egentligen syftar till.

Det handlar om att stigmatisera motståndaren LO.

Stigma nummer ett är lätt att tyda. Det är att hänvisa till en kris och kalla det oansvarigt att begära högre lön.

Eftersom ekonomin ständigt går upp och ned i cykler finns det alltid en kris, just avklarad eller snart kommande, att peka på för att kunna hävda att kraven är oansvariga i rådande ekonomiska läge.

Men just för att ekonomin går i cykler måste parterna i stället titta på den långsiktiga produktivitetsutvecklingen för att kunna fastställa hur stort löneutrymmet är.

Trots alla kriser vi gått igenom sedan 1990-talets början har ju värdet av allt det som Sverige producerar stigit mycket kraftigt under denna tid.

Skulle vi ständigt gått efter ”peka på en kris och strunta i den långsiktiga utvecklingen” så skulle arbetstagarna, de som utför själva arbetet, inte ha fått någonting av denna ökning av rikedom som trots allt har skett.

Stigma nummer två är att tala om förlorade jobb och påstå att fackens krav ökar arbetslösheten.

Ett sådant samband finns i den ekonomiska teorin, enligt den simpla tankegången att arbetsgivarna kan anställa fler om arbetskraften blir billigare.

Det skulle ge ett rakt samband mellan lönenivån i olika länder och dessa länders arbetslöshetssiffror. Men så ser det inte alls ut, och har aldrig gjort.

Ofta råder faktiskt motsatt förhållande: låga löner kombinerat med hög arbetslöshet.

Återigen är det i stället den långsiktiga utvecklingen i produktivitetsökning och ekonomisk tillväxt vi måste titta på för att identifiera löneutrymmet.

LO:s krav på totalt 4,1 procent är därför inte bara rimligt utan ett uttryck för ett mycket stort ansvarstagande.

Det är tillräckligt mycket för att hålla konsumtionen i gång och gynna ekonomi och företag även på lång sikt och det är tillräckligt ansvarsfullt för att inte öka inflationen.

Att kräva ännu mer, vilket många löntagare nog skulle vilja se, skulle troligen bara leda till kompenserande prishöjningar och därmed till en ökad inflation som äter upp en del av löneökningen.

Två förbund i LO:s styrelse, GS och IF Metall reserverade sig mot LO-styrelsens beslut när det gäller låglönesatsningen och Livs har förklarat att de har samma ståndpunkt som dessa två förbund.

LO:s gemensamma front upplevs därmed inte som intakt.

Den lönemässiga uppgraderingen av värdediskriminerade, ofta kvinnodominerade, yrkesgrupper måste komma förr eller senare.

Samtidigt är det lätt att förstå att industrifackens medlemmar, som pressats under finanskrisen, nu förväntar sig att deras förbund återkommer när de direkta hoten försvunnit.

Först när alla förbund tagit ställning till LO:s krav vet vi därmed med säkerhet hur långt årets samordning sträcker sig.